Dragkamp

Jag gillar inte DROPS. Nu är det andra stickbeskrivningen som inte alls blir som på deras bild. Axelvärmaren ser fin ut på ryggen,  men fram... Där blir det till att draaaaaaaaa!

Eller så har jag  gått och blivit XXXL och har stickat för smått. Jag vet inte vilka måttkriterier DROPS går efter.

Morgonstund har guld i mund!

På Ugglebo Hundpensionat bor denna underbara Borzoi-tik på 14 veckor. Hon är bedårande!

Berit Hård och Odd Molly-maffian

När alldeles för många böcker blir näee är Unni Drougge ett hyfsat säkert kort. Visst, hon tar i, hon tar i så förbaskat MEN spricker aldrig (eller sällan).  I Förkunnaren möter Berit Hård en jobbcoach som tillhör ”Odd Molly-maffian”. 

Men Berit Hård vägrar gå på ”kramkurs”  på arbetsförmedlingen och mötet slutar med att hon mosar "Odd Molly".  Berit är ju för tusan en vuxen individ som lärde sig gå för länge sedan. (Och det där känner jag igen, för jag har också gått på en sådan där kurs).  
Berit Hård är för mycket av allt och det är det som gör henne till den hon är. Unni Drougge fläskar på och i nio fall av tio är det godkänt för den käring jag är - även om jag till och från sätter i halsen. Lutherska badet är en fis i vinden om än mycket bra och rolig och liksom trevligare i jämförelse med Bluffen och Förkunnaren.

Axelvärmaren och DROPS. Bilderna luras, jag har varit med om det förut, en kofta som korvade sig men inte på DROPS-bilden. Och jag har hört andra säga detsamma om DROPS. De är helt enkelt inte riktigt pålitliga. 

Varför står tjejen och håller i framkanterna? Jo för att hon drar ut dom så att det ska se bättre ut. Om jag drar av bara tusan ser det också bättre ut...

Ringsegårdsstranden är jippi för Mika och även för mig om än jag inte studsar runt som en tok utan cyklar i maklig takt. 

Så där en 150 meter från stranden ligger det en kåk man skulle kunna husera i. Utgångspriset är bara 4,5 mille, peanuts!

Att vädra morgonluft

I augusti börjar det bli "högt i tak" på mornarna. Luften är frisk och jag tar långa djupa andetag - härligt!

Mika gillar läget!

Jag tror inte riktigt på den här. Men färgerna är fina och mönstret okej. Kanske kan den snart visas upp i all sin fullbordan.

Ljudböcker

Skuggorna och regnet, Håkan Nesser - näaee

Flyg fula fluga, Patricia Cornwell - näeeaee

Dödens plats Stephen Booth, nääää

De obarmhärtiga, Willy Josefsson, njaae

Alltså, då tänker jag, att nu är det något fel på mig, nu kan jag inte tillgodogöra mig någonting. Men kan det verkligen vara så? Jag måste ta reda på vad andra tycker och googlar OCH inser att det är många njaenäe därute. Alltså är jag inte helt ute och cyklar!

Ute och cyklar är inte heller Fiddelutt, däremot kom han för en vecka sedan hem med ett blodigt öra och sattes på penicillin - den lilla väna varelsen!

Bolero-spektakel!

Nu dröjer det innan den är klar fast den nästan var det. Att sticka hålmönster och inte ha koll på maskantalet kan bli förödande. Jag måste repa upp i stort sett allt- TJO!

Tur att man kan trösta sig hos de fyrbenta vännerna...

Och låta sommarvinden blåsa bort alla bekymmer, åtminstone tillfälligt!

Avalon

Måste nog säga att Avalon är ett stycke filmkonst, och jag vill se mer av regidebutanten Axel Petersén. Johannes Brost spelar en rynkig och sliten old man som inte fattat att han är en otroligt patetisk figur. Eller så har han det för han verkar så trött, så trött, men har inte förmågan att byta livsstil.  

Källa

Hans jetset-polare, lika tragisk han om inte värre, spelas av  Peter Carlberg och Jackie, en rynkig och tärd old lady spelas av Léonore Ekstrand. Tillsammans utgör de en trio man både skrattar och gråter åt. 

Men det är sällan några hjärtliga skratt som väller upp inom en när man betraktar de tre, för egentligen är de bara stora loosers. Filmen är ett litet mästerverk, Johannes Brost är mästerlig i rollen som Janne. En jädrans bra film som man blir otroligt nedstämd av - ja, den ekvationen går ju trots allt ihop. 

Axelvärmaren segar nåt så otroligt, men när det är filmtajm blir det några varv. 


Frågan är om det verkligen blir en axelvärmare som på bilden, ibland gör Drops som mäklarfirmor, luras lite på bilderna.  Men snart är den klar och ska visas upp i all sin härlighet. Jag är missmodig!  









Och så lite grönt och skönt:

Höstanemonen blommar även denna sommaren i juli fast den sägs ska blomma först senare.

 

Praktmalvan öppnar nu sina knoppar och visar sig i all sin ljuvlighet.

Min absoluta favorit, Trädgårdstemyntan, är också på gång.

Och så kan jag då inte låta bli att rita katter!

Skrivklåda: Om modiga mamseller

Robyn Davidson ger sig ut på en långvarig kamelritt i ödsligaste öknen i våra dagar. Hon bosätter sig i Alice Springs, lär sig leva med kameler under ett par år. När hon känner sig tillräckligt förberedd beger hon sig ut i öknen med sina kameler och företar en ritt över hela västra Australien för att slutligen efter många strapatser nå Indiska Oceanen. En sådan där bok som man inte vill släppa ifrån sig. Svensk titel: På kamelrygg genom öknen. 

För mer än hundra år sedan reste Mary Kingsley till Afrika. En nyfiken ung dam som i viktoriansk STRAM klädsel tog sig fram i de tätaste djunglar och mötte många faror. Det som var så speciellt med Mary var att hon valde ett annat sätt att resa än hennes manliga gelikar (eller motsatser) till forskningsresanden. Och kanske som en följd därav får hon också en helt annan bild av människorna på den afrikanska kontinenten.

Mary Kingsley reste oftast ensam och obeväpnad, alltså inte med en armé framför och bakom sig och flera hundra i kedjor sammanlänkade svarta bärare (slavar).  Jag tror inte hennes egna böcker är översatta till svenska, men Signe Höjer har skrivit en biografi över hennes liv. Den läste jag i min ungdom, vissa böcker fastnar mer än andra. 
 
Sven Lindqvist beskriver vita mäns och kristna missionärers illdåd i världen i boken Utrota varenda jävel. När man läst den boken är det mycket svårt att som västerlänning slå sig för bröstet och tycka man är bra.

Den borde vara en lärobok i skolan, det borde också Joseph Conrads Mörkrets Hjärta vara.


Och så har vi Alexandra David-Néel som klädde ut sig till en pilgrim och gjorde det ingen kvinna gjort, tog sig in i det slutna Tibet.  Eller jag undrar om inte Tibet i början av 1900-talet var slutet för alla utlänningar. I boken med titeln En parisiskas resa till Lhasa får vi följa hennes förberedelser och resa in i den för den tiden helt okända världen av böneflaggor, mystik  och speciella kultur, en värld så diametralt motsatt den västerländska. 

När man sitter försjunken i hennes reseskildring känner man doften av både jakmjölk och jakmockor, fast man inte har en aning om hur det luktar.

Grannen Lotta upptäckte att mina ränder går åt fel håll. Frågan är vad jag gjort för fel! 

Men jag stickar på...

I huvudet på ...

Vad som rörde sig I huvudet på John Malkovich fick vi ju veta i den helgalna och fantastiska filmen. Och tänk att kunna göra just så.

Nej, det är nog bäst att det får vara som det är, men i några klantskallar skulle man ju vilja in och styra lite.

Vad som rör sig i huvudet på en pion är däremot ett mysterium förutom att det finns ståndare och pistiller där, för det antar jag att det gör där någonstans under kronbladen. 

Det där med biologi och kemi var aldrig mitt ämne. När man kom till citronsyracykeln var det bara att nöta in den så den i alla fall satt där tills tentan var över.

Axelvärmaren är upprepad och omstickad med lite mer ordning och reda i mönster och färger. 

Det ser inte mycket ut på bild men jag tror den kan bli fin IRL. Vilken tur att man inte har en hund som älskar att bli blöt. Så det stickas och lyssnas och stickas och lyssnas.

SR, lyssna igen

Reprisen av gårdagens Sommar med Anja Pärson var en bra start på denna Sommar-säsong. Och Pojken i Hiss 54 är grymt bra och det vågar jag säga efter den första CD-skivan.

Cause of Death: Voman

Kvinnorna på tionde våningen, Klockan 21:37 och Den sjätte gudinnan är tre böcker (spänningsthriller) jag läst som handlar om läkaren Ellen Elg och hennes möten med framförallt utsatta kvinnor. Kvinnorna på tionde våningen utspelar sig i Vietnam, Klockan 21:37 i Polen, Den sjätte gudinnan i Indien. Karin Alfredsson är författaren tillika journalist.

Pojken i hiss 54 har jag ännu inte läst, den utspelar sig i Dubai och Pakistan. 

Första boken i serien om Ellen Elg med titeln 80 gr från Varmvattnet har jag heller inte läst. Man skulle förstås börjat med den.

Karin Alfredsson hämtar material ur sitt arbete som journalist med världen som arbetsfält och i efterorden skriver hon att en del verkligen har hänt, att mycket sannolikt kan ha hänt och att det som sannolikt hänt är värre än det hon skriver i sina böcker. De böcker jag hittills läst fokuserar på kvinnors  och flickor situation i världen och det är bara för jävligt så det kan se ut. Den sjätte gudinnan var smärtsam att ta sig igenom, men just för att man vet att mycket av romanerna speglar verkligheten är det viktigt att ta sig igenom dom. Det blir inte bara en ”nöjes”läsning utan och också en tur in i helvetet.  

Karin Alfredsson är delaktig i projektet Cause of Death: Voman  Hon är också chef för Kooperation utan gränser i södra Afrika.

Från det ena till det andra när man lever ett förhållandevis tryggt liv. Det är knappt huvudet klarar av dessa kullerbyttor, sjukt och friskt på Moder Jord. Här sitter jag och har det bra, någon annanstans sitter någon annan...

Lillkoftan eller axelvärmaren eller vad man nu ska kalla den ger mig huvudbry.
                          

Jag använder DROPS mönster som bas och gör därefter lite som jag vill (som vanligt). Men vad blir det av det. Jag kan inte bedöma om det blir gräsligt fult eller om det faktiskt blir lite småtufft.

Och medan jag funderar över detta stickar jag vidare, ibland kan det vara skillnad mellan det o-färdiga och helheten. Blir det gräsligt fult får jag repa upp och då blir det många lösa trådar och vad göra med dom...

Visst är det fina färger, men jag är i alla fall ytterst tveksam.Kanske kan jag kränga den till någon som verkligen gillar den.