Som bokslukare upptäcker man vilken variation det finns; lättsamt, tungt, enkelt, komplext, mindre krävande, mycket krävande. Litteratur som är spännande, intressant, självutlämnande, självupplevd, ren fiktion, dokumentär, med humor, på största allvar, tankeväckande, upplysande och mycket mycket mer.
Få är ändå de böcker som sätter djupa sår i läsaren, tror jag utifrån egen erfarenhet. Vissa böcker sätter spår för att man befinner sig i ett visst stadie i livet relaterat till där och då. Jag har läst om ett par sådana och kunde, när jag läste dem en andra gång, inte riktigt förstå vad det var för särskilt med just dom.
Andra böcker sätter spår som inte är förenliga med en viss tid utan bara gräver sig in under huden och tar en med en kraft man inte rår på. SPÅR av Lena Sundström är en sådan. Mörkrets hjärta av Joseph Conrad (kom ut 1902) är också en sådan. Det båda böckerna har gemensamt (förstås med många andra) är den totala utsattheten och förnedringen av människor som på något sätt inte anses ingå i det vi kallar civilisation.
Mörkrets hjärta beskriver en resa utmed Kongo-floden under belgiska Leopold II välde. Joseph Conrad som själv gjorde resan ville inte tro sina ögon; vad den vite mannen gjorde i det koloniserade Afrika. Det sägs att han aldrig blev sig lik efter den resan. Sven Lindqvist skrev 90 år senare boken Döda varenda djävul, som jag tycker borde användas som lärobok i skolan, och titeln tog han just ur Mörkrets hjärta.
Lena Sundström skriver om en annan slags kolonialism, den som uppstod efter 11 september 2001. Då USA och CIA tar på sig härskarrollen i jakten på alla med arabiskt, nordafrikanskt utseende, på alla som på minsta sätt kan misstänkliggöras som terrorister och som hålls fängslade under vidriga omständigheter och torteras utan rättegång. Allt strider mot mänskliga rättigheter, men vad gör det? Är du inte med oss är du mot oss - och då jävlar! Och andra länder spelar med, så även Sverige!
Spår sätter spår, djupa spår i mig. Orden blir till meningar, till stycken, sida upp och sida ner, blir till kapitel och jag våndas och jag våndas och jag våndas. Och då sitter jag här med en troskyldig naivitet i min trygga lilla lägenhet, i mitt trygga lilla bostadsområde, i mitt trygga (???) lilla land. Spår kommer alltid att följa mig, resten av livet. Några CD-skivor kvar att ta del av!
Inga tjolahopp den här gången!
Robyn Davidson ger sig ut på en långvarig kamelritt i ödsligaste öknen i våra dagar. Hon bosätter sig i Alice Springs, lär sig leva med kameler under ett par år. När hon känner sig tillräckligt förberedd beger hon sig ut i öknen med sina kameler och företar en ritt över hela västra Australien för att slutligen efter många strapatser nå Indiska Oceanen. En sådan där bok som man inte vill släppa ifrån sig. Svensk titel: På kamelrygg genom öknen.
För mer än hundra år sedan reste Mary Kingsley till Afrika. En nyfiken ung dam som i viktoriansk STRAM klädsel tog sig fram i de tätaste djunglar och mötte många faror. Det som var så speciellt med Mary var att hon valde ett annat sätt att resa än hennes manliga gelikar (eller motsatser) till forskningsresanden. Och kanske som en följd därav får hon också en helt annan bild av människorna på den afrikanska kontinenten.
Mary Kingsley reste oftast ensam och obeväpnad, alltså inte med en armé framför och bakom sig och flera hundra i kedjor sammanlänkade svarta bärare (slavar). Jag tror inte hennes egna böcker är översatta till svenska, men Signe Höjer har skrivit en biografi över hennes liv. Den läste jag i min ungdom, vissa böcker fastnar mer än andra.
Sven Lindqvist beskriver vita mäns och kristna missionärers illdåd i världen i boken Utrota varenda jävel. När man läst den boken är det mycket svårt att som västerlänning slå sig för bröstet och tycka man är bra.
Den borde vara en lärobok i skolan, det borde också Joseph Conrads Mörkrets Hjärta vara.
Och så har vi Alexandra David-Néel som klädde ut sig till en pilgrim och gjorde det ingen kvinna gjort, tog sig in i det slutna Tibet. Eller jag undrar om inte Tibet i början av 1900-talet var slutet för alla utlänningar. I boken med titeln En parisiskas resa till Lhasa får vi följa hennes förberedelser och resa in i den för den tiden helt okända världen av böneflaggor, mystik och speciella kultur, en värld så diametralt motsatt den västerländska.
När man sitter försjunken i hennes reseskildring känner man doften av både jakmjölk och jakmockor, fast man inte har en aning om hur det luktar.
Grannen Lotta upptäckte att mina ränder går åt fel håll. Frågan är vad jag gjort för fel!
Men jag stickar på...
