Garner finns, men....

Jag vet då inte vad jag vill göra och det känns trist för rulla tummarna är tråkigt. 

 Jag saknar väl egentligen inte idéer, kanske mer inspiration....

Det var ett tag sedan jag läste något av Torgny Lindgren och tänkte att nu är det åter dags. Jag lyssnar på en PÄRLA, en författaruppläsning, jag är helt betagen! Att försöka skriva om Dorés Bibel låter sig inte göras - den ska upplevas. Jag älskar boken och författaruppläsningen! Vi hade en bok med Dorés illustrationer i mitt barndomshem, men jag berördes aldrig av dom. För bokjaget i Torgny Lindgrens bok betyder dessa allt. EN UNDERBAR BOK!

Poddeponken har nu varit här i en vecka. Att det varit en utsatt gathund märks tydligt,  men det verkar som han börjar förstå att han kan känna sig trygg i min vård. Han gör små framsteg i stort sett varje dag.

Matte lagar djurmat, kokt höna, luktar väldigt gott!

Anjo tycker att Fidde är lite läskig, men de pussas ändå ibland!

Lyckligt slut och Pysselfarmors fröer!

Idag hände det som inte får hända. Lilla Aranjo transformerades till en vessla och smet ur bilens baksäte på noll sekunder. Han sprang fram till några lösa hundar på stranden vars matte började skrika och vifta med armarna. Att ha någon framför sig som ryar och vevar med armarna är ju inte precis vad Aranjo behöver.

Jag kände hur paniken växte men höll den stången. Lugn, Eva, lugn, upprepade jag som ett mantra. Det här ordnar sig, det här löser sig, det kommer att sluta gott. När jag märkte att han hela tiden återkom till mig för att kolla att jag var där, var det bara att vänta ut honom (bara och bara, hjärtat bultade av oro). Till slut kom han så nära mig att jag kunde få fatt i både halsband, sele och koppel. Då var han stans skitigaste hund! Och jag var stans gladaste matte! 

Jag kom till hundbutiken med en sandig och lerig hund för att prova ut selar. Vi får säkert inte ens komma innanför dörren, tänkte jag. Men det fick vi! Nu har han en bilsele och den lilla vesslan ska inte få en chans till att  skrämma livet ur mig.

Förra hösten skickade Allra Bästa Pysselfarmor frön till mig. 

Frön från Fingerborgsblomma, Borstnejlika och Akleja ligger nu i jord.

Morgonens funderingar

Medan Anjo bekantar sig med omgivningarna 

går jag i mina egna tankar.

Det är ju det där med att fylla sextio, att man faktiskt bär på en sex decennier lång historia, att man en gång varit barn och sprungit barfota i gräs och hoppat över stock och sten. Idag kan jag varken göra det ena eller det andra.

Även om livet inte är slut ännu kan jag ändå inte låta bli att summera det som varit. Alla dessa dagar som förflutit sedan man såg dagens ljus på BB i Vimmerby, hur har de sett ut?

Jag tror mig förstå att många människor ser tillbaka och tänker att de skulle gjort annorlunda ”om det varit idag”. Men det är ju just det, ”då är inte idag”!  Jag har nog också gjort det några gånger, men det var väldigt längesedan, för vad tjänar det till? Att försöka ändra dåtiden är än så länge omöjligt. Man kan liksom inte retuschera bort sig själv och stoppa in sig någon annanstans annat än på bild som ju bara är en bit papper eller några pixlar. Så det är bara att gilla läget!

I mitten på sjuttiotalet jobbade jag hårt på inträdesprovet till Calle Flygare Teaterskola. Jag var en så kallad lovande talang. Vem vet, kanske hade jag kunnat vara en av ”stjärnorna” på slottet. Eller så hade jag varit en av alla dessa skådespelare som packar bröd i brist på erbjudande från teatervärlden. Det blev varken det ena eller det andra för jag blev kär. Så många kvinnor som gjort detsamma, alltså lämnat sina egna drömmar för kärleken. Varför? Ja, det kan man fråga sig - om man vill.

Pojkvän tillika fadersgestalt, att det inte håller i längden säger sig ju självt, nu. Men nu är inte då! När det kommer till kärleken har jag krossat hjärtan och mitt hjärta har gått sönder några gånger så där tror jag att jag är kvitt, om man nu ska referera till bibelns ”öga för öga...”

Och nu sitter man här och funderar på LIVET. Det har varit många plus, pyttesmå som stora och så förstås några minus. Utan det ena inte det andra! Utan sorg ingen glädje! Utan mörker inget ljus och så vidare...

Ett kinesiskt ordspråk lyder:
Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, 
men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår.

Jag tycker det är välformulerat och har försökt att ha det som ett motto även om jag inte alltid lyckats. 

Å andra sidan finns ju Sirin:
Glädjens fågel heter Sirin och munter sång drillar lockande ur hennes bo.
(en rad ur Kupolerna av Vladimir Vysotskij)

Voff!

Att den stickade tröjan var feldimensionerad kunde jag konstatera så fort jag provade den. Det blir till att repa upp.

Aranjo boar in sig så han känner sig hemma när jag hämtar honom för gott efter Malta-resan.

Om det inte vore för den lettiska flätan skulle jag väl kunna sticka vantar i sömnen :-)

Här experimenterar jag med färger som kanske inte går helt ihop!

TJO!

Djurliv

En spännande tur med stavarna, tyvärr utan kamera.

Bildkälla

På en av skogsstigarna hoppade den fram bara några meter framför mig, tillsynes helt orädd. Så ställde den sig bakom ett par kala träd och iakttog mig en lång stund, den hade inte för avsikt att springa sin väg. Jag tror den var på väg till villaområdet för att frossa i vårlökar. 

Bildkälla

I en av dammarna ute på den stora ängen simmade ett ejderpar. Dom ser man sällan i dammar utan mest i havet, men de kanske var på en liten utflykt.

Bildkälla

Vid ett vattendrag mellan dammarna hölls några småkillar. De hade släppt ut en antal guldfiskar och var noga med att ge dom foder. Vilken intressant motionsrunda jag fick!

I morse låg Frasse och jag i soffan och tittade på Djursjukhuset. Vad är det där för filur, mjauade Frasse, när Anders "Ankan" Johansson dök upp i paddan. 

Bild hämtad från Sveriges Radio

Det där, svarade jag, det är en naturbegåvning, precis som du! Frasse gav mig ett leende med sina nyputsade gaddar. Frasse hade mycket att säga om katten Tusse som varit i slagsmål och nu hade ett dränage-rör i huvudet. Frasse har ofta mycket att säga om det mesta. Det där ser himla läskigt ut, jamade han, innan han hoppade ner för att kolla om det fanns något att ta i köket. 

TJO!

Tjatig bloggare!

Nu kommer det ett par till!

De är så roliga att göra och restgarnerna blir färre. Dessutom är de så tacksamma att ge bort. De finns i Östergötland, Västergötland, Göteborg, Halland och ända upp i ... nu blev det knepigt (måste googla) - i Ångermanland ska det vara. Som sörlänning är det lite svårt att hålla reda på landskapen i norr.

Idag ska båda mina mjukpälsar till veterinären.

Stora Frasse ska munsaneras och för femtioelfte gången måste jag diskutera Frasses känsliga digestionsapparat. Han älskar mat, men munsaneringen kräver fastande mage och han är inte glad. Lilla Fidde har varit frisk som en nötkärna tills för några dagar sedan, han vill inte äta utan bara sova. Det är inte alls kul när djuren blir sjuka!

Nu gör jag vågen!

Alltså, en regnig dag som denna kan man vårstäda sin lilla klädkammare som rymmer så mycket mer än just kläder. Plötsligt skymtade jag en dammig digitalvåg. Den får gå till återvinningen var min första tanke. Men kunde ändå inte låta bli att testa den OCH den fungerar tror jag för jag har minskat med nära 6 kg. Jag tror jag behåller den :-)

Mitt nya stickprojekt är en konstig historia. Man ska sy ihop uppe på ryggen och man kan ju tro att "ärmhålen" är gjorda för älgar. Man ska plocka upp maskor för att sticka resår därbak. Varför inte göra det från början?

Jag höftar för jag har ännu ingen att prova på, men jag tvivlar på att den passar.

De senaste tio måndagarna har jag börjat dagen med Brottet, så även denna måndag (sista måndagen) och man kan ju inte låta bli att undra hur det ska gå för Sarah Lund.

Danskarna är förbaskat duktiga!

En annan fiktiv figur jag undrar är Hanne Wilhelmsen. Jag har lyssnat på Bortom sanningen av Anne Holt och undrar förstås även hur det går för hennes Hanne.

Men om jag inte minns fel figurerar en rullstolsbunden kvinna i "1222 meter över havet". Det var länge sedan jag läste den så jag är inte säker, men kanske...

TJO!

Skön söndag!

En mysig förmiddag i värmande sol

Solkatterna

Nytt projekt

Måste bara berätta...

Idag kom Aranjo på besök med en Eva T. Det är en lång procedur att adoptera hund. Man ska godkännas och det görs inte i en hast.

När jag besökte Aranjo i hans jourhem 

kände jag hur mitt hjärta blev stort och varmt.

Idag blev det ännu större och klappade 

som bara den för denna underbara hund.

Jag är så glad och alla som vill dela denna 

glädje med mig välkomnar jag med "stora famnen"!

Frassemannen gör som han brukar när vi får främmat, 

kryper under sängöverkastet och tror på så sätt att han är osynlig.

Fiddelutten var lite försiktig i början men nyfikenheten 

tog överhanden och Aranjo och Fiddeli var bara några 

centimeter från varandra, nästan nos mot nos!

TJO!

Tankar för dagan

Det där med att fylla sextio...

Är det något speciellt med det egentligen? Ja, allt hänger ju på vilket perspektiv man väljer. I det stora hela är jag ju bara en pytteliten prick (om ens det) bland jordens miljarder människor. Men om man däremot sätter varje människa under lupp blir det liksom något helt annat. Och det är därför jag älskar litteratur, för oavsett om den är fiktiv, bygger på något som hänt eller är genuint sann så skildrar den liv och människor i ett sammanhang som kan se så olika ut. Trots olikheterna finns det många gemensamma nämnare och stora frågor att fundera över, för all del också små. Det som är stort för somliga kan vara litet för andra och vice versa.

När jag nu närmar mig den ”aktningsvärda åldern av sextio” märker jag att jag ser tillbaka mer än jag tidigare gjort. Jag söker hållpunkter för att greppa detta som kallas liv och jag finner dom, händelser som varit avgörande på så sätt att det påverkat just mitt liv ganska dramatiskt. Dessa hållpunkter, nya kapitel i ens livsbok eller vad man nu ska kalla dom finns hos alla, eller åtminstone hos de allra, allra flesta.  Livet går ju inte som på en räls, eller hur...  Jo, om där finns motorfel, solkurvor och andra skavanker och annat oförutsägbart som gör resan besvärlig kanske man kan använda det som en metafor. En berg- och dalbana är nog en bättre liknelse. Nå, adjektiven saknas då inte, det är då ett som är säkert. Sorg och melankoli tror jag varit mitt signum genom alla år som gått, men det känner väldigt få till. Jag tror jag mest uppfattas som en glad skit, och det är ju sant det också. När jag balanserade på slak lina mellan liv och död var skrattet så befriande och inte det minsta påtvunget, det bara fanns där. Men hur ska man veta hur man reagerar innan man erfar vad det nu än är man ska erfara. Vi tror att vi vet, men vi kan överraska oss själva med häpnad!

Sex decennier tycks mig vara en lång tid även om det finns dom som blir ett sekel och mer.  Vad har jag gjort alla dessa dagar och år, tänker jag. Och det enkla svaret blir förstås JAG HAR LEVT. Konstigare än så är det ju inte, eller hur! 

Är man den man var nu i förhållande till då? Klokare har man förhoppningsvis blivit. Man har väl bytts ut rent organiskt några gånger om eller hur man nu ska uttrycka det, cellerna förnyas ju hela tiden sägs det - förutom i hjärnan. Det sistnämnda tycker jag är lite besvärande. Men än så länge vinner jag alltid (nästan alltid) i Vem vet mest? bara jag slipper frågor om populärmusik. Ännu klarar jag de svåraste korsorden. Men tyda virkmönster går ta mig tusan inte utan hjälp. Där går käringen bet!

Om man nu ponerar att man har en så där tjugo år till att kliva runt här på jorden, borde man då inte göra något alldeles extra, tänker jag. Jag menar, man kunde ju avsluta den där lilla pytteprickens liv med Buller och Bång och ett Sju Jädrans Fyrverkeri. Hua, blotta tanken gör mig alldeles förskräckt och så förbaskat trött att jag måste lägga mig i soffan och sticka en disktrasa.

Jag har några veckor kvar men igår bjöd min kära för detta men i allra högsta grad närvarande svägerska på middag och annat så firandet har börjat. Jisses!

Tjo Fadderullan!

Pilligt värre och i korgen

Pilligt är det för den som inte har den bästa finmotoriken, men roligt på samma gång.  Garn inköpt på Bikupan ska ju inte bara ligga och drälla utan användas. Jag prövar olika mönster ur den gamla virkboken. Och ett är då säkert, utan Lotta hade jag inte klarat det. Hon gör det hela begripligt när jag inte fattar ett jota.

Nu virkar jag den här kragen och det är ta mig tusan det pilligaste hittintillls. Sista varvet ut, men först måste jag ha hjälp. Lotta, hjälp!

Varför har du ställt fram den här gamla korgen, undrar kiiisarna...

 Blir det inte lite trångt här, räcker knappt för 
Fidde och mig, mjauar Frassemannen.

Här har vi en som gillar utmaningar. 
Kom igen, din lilla spanska odåga, jag väntar...

TJO!

Film, bok och disktrasa

Äntligen kom jag till skott och såg den: The Intouchabels / En oväntad vänskap. Vilken underbar film!  När Driss blir personlig assistent till Philippe förändras tillvaron för dom båda. Philippe får distans till sitt handikapp och Driss möter en annan värld än den betongförorten har att erbjuda. Sorg och glädje går hand i hand, Driss låter inte sorgen få övertaget över Philippe. 

The Intouchabels / En oväntad vänskap

Jag lyssnar på Mordets Praktik av Kerstin Ekman. Krister Henriksson är uppläsare och han gör det så förbaskat bra. Han ger texten på något sätt en slags lätthet trots att den egentligen är full av allvar. Romanfigurerna är inte de mest sympatiska och avund, missunnsamhet och koketteri är en del av ingredienserna. 

Kerstin Ekmans huvudperson har en slags relation till Hjalmar Söderberg och vissa likheter med Doktor Glas. Pastor Gregorius vänder sig till Doktor Glas i Bengt Ohlssons hyllade roman Gregorius. Vad är det med denna Tyko Gabriel Glas som aldrig slutar fascinera? Jag måste läsa om Doktor Glas för det var evigheter sedan jag gjorde det och minns inte särskilt mycket. 

Rätstickning passar utmärkt till film och ljudböcker

Disktrasa

Ja, det är våren

Ja, det är våren, ja det är våren

som har kommit igen

och med den kanske kärleken...

TJOLAHOPP!

I väntan på...

...någon som aldrig kommer? 
Ånej, utan på lust och fägring stor!

En vimsig Laura i Göteborg

Jag föredrar ta mig tusan byvägar med tjälgropar framför asfaltseländet i storstan. 

Alltså, bilar och lastbilar överallt och avfarter, påfarter, tunnlar, broar och väg till Oslo, väg till Stockholm, väg till Malmö, mot söder, mot norr, mot öster, mot väster och så alla dessa förbaskade rondeller där man bara måste veta var man ska. 

http://rune-feldt.se

Jag for runt, runt, runt, runt i minst tre och kände mig som Peter Sellers som kommissarie Clouseau, för visst är det han som gör samma sak i en av Rosa Panter-filmerna. 

Och medan man ligger där och kör runt, runt, runt så tutar än den ena än den andra och det gör ju inte saken lättare. På vägen hem var det mitt i rusningstid och plötsligt befann jag mig i fel körriktning och pulsen skenade och svetten rann i strida strömmar från pannan ner i ögonen och förblindade mig. Nej, tacka vet jag ett liv ute i spenaten!
 
Aranjou skulle väl inte hamna högt upp i skönhetstävling, men det finns ju också inre skönhet.

Podengo medium size

Kanske, kanske inte, fina Aranjo! Allt beror på om jag är frisk eller fått något nytt otyg. Min underbara läkare på Sahlgrenska släpper aldrig taget om sina patienter och det inger en stor trygghet.

Här testvirkas det med garner jag köpt på secondhand och 

jag virkar med virknål Nr 2, jag överraskar mig själv :-)

TJO!