I vårsolen

Svetten rann i alla veck och vrår på uteplatsen idag. Det blev till att ta fram parasollet!

 Anjo är en solbadare!

Apokryferna, de  yngsta skrifterna, ansågs inte ha tillförlitligt källvärde varför de tidigt togs bort ur det som kom att bli bibeln. Annat som traderats muntligt genom århundraden och årtusenden ansågs däremot ha ett betydande och tillförlitligt källvärde. Framför mig ser jag gubbar, gubbar, gubbar som genom tiderna ansett sig ha tolkningsföreträde vad gäller ”de heliga skrifterna”. Nu ska jag inte fördjupa mig i detta och förarga en och annan bokstavstrogen. Vad jag egentligen vill ha sagt är att religiösa skrifter oavsett ism är en källa till mycket, inte minst inom konst och kultur. Stefan Einhorn hakar på trenden, som väl inleddes av Dan Brown och Da Vinci-koden.

Stenträdet är en linjär berättelse om rester av ett träd som sägs vara Livets Träd eller snarare en buske, kanske samma buske som den Moses såg brinna i öknen. I Stefan Einhorns roman finns förstås de goda och de onda, om det som kan bli en välsignelse eller en förbannelse. Här finns också de utvalda. Om jag bara slapp dom, de utvalda alltså, det låter så förbaskat elitistiskt och självgott. Visst kan man för sig själv känna att man liksom är utvald för att göra vissa saker även om det också låter lite övermaga, men när det finns en högre makt som utsett dessa de utvalda blir jag lite illamående. Det får man dock tåla när man läser den här typen av litteratur och jag gör det egentligen helst inte alls, men ibland råkar det slinka in en eller annan liten udda fågel i boktraven.

Det essentiella i romanen uppfattar jag som att bortom kyrkor, moskéer, synagogor och tempel, bortom gudar och gudinnor, prästkappor och annan utstyrsel, finns det något stort. I Paradiset ryms alla religioner bortom de primitiva idéerna om desamma. Det är en tilltalande tanke!

Mera film på DVD

Någon gång på tidigt 80-tal köpte jag LP-skivan Broken English med Marianne Faithful. Skivan innehöll bland annat Working Class Hero, som jag spelade om och om igen, den var så suggestiv.

Sedan kom barnen och med åren som passerade förbi drogs musiksmaken allt mer åt det klassiska hållet och jag tappade bort Marianne Faithful, Neil Young med flera. Nästan tre decennier senare dyker Marianne Faithful upp igen i mitt liv, nu som Irina Palm i filmen Irina Palm. 

Marianne Faithful spelar en fattig medelålders kvinna vars sonson är mycket sjuk och hon gör allt som står i hennes makt för att kunna hjälpa detta barnbarn.  När hon en dag råkar se en lapp på en husvägg med texten ”Värdinna sökes” tvekar hon, men slutligen tar hon steget över tröskeln och går ner för en ganska sunkig trappa. Vad väntar där?

Filmen är sorgsen men också komisk. Jag grät och jag skrattade när jag såg den. Irina Palm berörde verkligen. I filmen spelar också Miki Manojlovic en central roll. Denna fantastiska skådespelare som ofta figurerar i Imir Kusturicas filmer som till exempel Underground (en av de bästa filmer jag sett).

Irina Palm kom ut 2007, så det var några år sedan jag såg den, men vissa filmer etsar sig fast. Den är säkert inget konstnärligt mästerverk, men berättelsen håller fullt ut, nästan fullt ut, kanske slutet är lite väl...

Nu närmar vi oss februari, och också mars och då kan det våras här vid den halländska västkusten. Tänk att svepa in sig i något varm och sätta näsan i vädret rakt mot den värmande solen och bli het om kinderna! Och samtidigt veta att protuberanserna inte når hit, bara värmen och ljuset – det känns tryggt!

Men först väntar sibirisk kyla. På SMHI.se  är det alldeles för många minusgrader denna veckan. 

A brutally cold high pressure system from Siberia tightened its icy grip...

Kallt som tusan och ingen snö blir jädrans råkallt och bistert ett stenkast från havet. Nu måste småfåglarna ha mat/energi för att hålla värmen i de små kropparna. 

Bild

(jag stickar lite och syr lite och stickar lite till och syr några stygn utan någon större entusiasm - ibland har man sådana dagar)