Svetten rann i alla veck och vrår på uteplatsen idag. Det blev till att ta fram parasollet!
Anjo är en solbadare!
Apokryferna, de
yngsta skrifterna, ansågs inte ha tillförlitligt källvärde varför de
tidigt togs bort ur det som kom att bli bibeln. Annat som traderats muntligt genom århundraden och årtusenden ansågs däremot ha ett betydande och tillförlitligt källvärde. Framför mig ser jag gubbar, gubbar, gubbar som genom tiderna ansett sig ha tolkningsföreträde vad gäller ”de heliga skrifterna”. Nu ska jag inte fördjupa mig i detta och förarga en och annan bokstavstrogen. Vad jag egentligen vill ha sagt är att religiösa skrifter oavsett ism är en källa till mycket, inte minst inom konst och kultur. Stefan Einhorn hakar på trenden, som väl inleddes av Dan Brown och Da Vinci-koden.
Stenträdet är en linjär berättelse om rester av ett träd som sägs vara Livets Träd eller snarare en buske, kanske samma buske som den Moses såg brinna i öknen. I Stefan Einhorns roman finns förstås de goda och de onda, om det som kan bli en välsignelse eller en förbannelse. Här finns också de utvalda. Om jag bara slapp dom, de utvalda alltså, det låter så förbaskat elitistiskt och självgott. Visst kan man för sig själv känna att man liksom är utvald för att göra vissa saker även om det också låter lite övermaga, men när det finns en högre makt som utsett dessa de utvalda blir jag lite illamående. Det får man dock tåla när man läser den här typen av litteratur och jag gör det egentligen helst inte alls, men ibland råkar det slinka in en eller annan liten udda fågel i boktraven.
Det essentiella i romanen uppfattar jag som att bortom kyrkor, moskéer, synagogor och tempel, bortom gudar och gudinnor, prästkappor och annan utstyrsel, finns det något stort. I Paradiset ryms alla religioner bortom de primitiva idéerna om desamma. Det är en tilltalande tanke!
Det sägs att Jan Mårtensson är mysfarbrorn i deckargenren. Jag är lite allergisk mot ”mys” men som kontrast till psykopat-romaner kanske det kan fungera. Men är det inte lite väl 60-tals-aktigt, lite out of date eller hur man säger.
Och i brist på eget språk, eller vad det nu beror på, överöser Mårtensson sidorna med ordspråk, citat, uttjatade formuleringar etc. Nej, det får nog bli något lite vassare utan att det för den skull tippar över åt andra hållet. Smaken är liksom baken, skulle säkert Mårtensson sagt!
Nu fungerar datorn till fullo igen och jag kan, om jag vill, titta på Murdoch Mysteries.
William Murdoch är en slags avantgardistisk polis i Toronto under den viktorianska tiden. William ifrågasätter tidens moral och förfäktelser och blir därför själv ifrågasatt.
Och jag kommer att tänka på vad Stefan Einhorn sa på Kommek-mässan: ”Absoluta sanningar kan bygga på selektiva värderingar”. Fördomar gör oss dumma”. Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd”. William Murdoch är inte rädd!
När det gäller ekonomi som ”vetenskap” är det där med absoluta sanningar och selektiva värderingar mer sant än något annat. Så fort en professor vid handelshögskolan eller en finansminister eller en finansanalytiker eller en riksbankschef eller ekonomijournalister och liknande säger med myndig röst: Så här ligger det till! blir jag omedelbart mycket misstänksam. De behöver inte ens lova att det är absolut sant, för de flesta tror ju på det de säger i alla fall.
Men Murdoch är förtroendeingivande och jag tror honom trots att han är i mysigaste laget, ibland så alldeles förfärligt korrekt och präktig att man nästan kan må lite illa.
TJO!
