Jag tänkte jag skulle…

Har inte läst Hemingway sedan gymnasietiden och då var det nog ”Mannen och havet" som ingick som ett obligatorium. Hoppsan då, det ska förstås vara "Den gamle och havet".  ”Och solen har sin gång” tror jag är hans första roman, och varför inte börja med den. Jodå, det fungerar och hans stil är speciell och jag förstår att den blivit tongivande för många författare. 

Romanens början utspelar sig i Paris, staden som jag precis lämnat med Boken om Blanche och Marie. Om Blanche, hysterikan på Salpetriere som efter att professor Charcot dött börjar arbeta hos Marie Curie. Om Marie Curie den tvåfaldigt  belönade Nobelpristagerskan, respekterad som vetenskapsman, hatad som kvinna; den polska skökan. 

Och solen har sin gång utspelar sig efter första världskriget, människor är ganska tilltufsade och i Hemingways värld (som ändå tillhör den mer solida) dränks sorger, ve och fasor i sprit, än den ena än den andra sorten. Jodå, jag tycker om att läsa Hemingway, inte tu tal om det, men jag vet att på vilken sida som helst är det tjurfäktningar som (förmodligen) är detaljerat beskrivna - OCH JAG KAN INTE SLAPPNA AV. Fuck you, Hemingway! Så jag kommer sannolikt att släppa den och aldrig mer ta i karln!

Det är en jädra skillnad på tjurfäktning och små puttinuttiga sockar. De här är så små att det nästan gör ont, och nya är på gång på stickorna. Visste ni förresten att EU, denna underbara sammanslutning, bestämt sig för att sanktionera tjurfäktning i Spanien MED BIDRAG. Fuck you, EU! 

Nu är det dags att värna om de små dunbollarna. Det är full rulle vid foderautomaterna. Småpesarna, som jag kallar fågelarter jag inte kan skilja åt, är alerta. Det är ett nöje att se och höra dom, men tyvärr kan jag inte fotografera för motljuset ger inga bra bilder. 

Och alldeles strax ska tanten till tvättstuga! Men visst var det ett tag sedan hon la ut några bilder på djuren...husdjuren...

TJO!

Blogga mera och när lusten inte finns

Jaha, tänker jag och sitter framför datorn och stirrar på ett tomt rubriklöst "blad". Vad ska det bli av detta månntro! Och så med ens, som ett tjillevippen, imperativen börjar falla på plats. 

BLOGGA MERA

ÄLSKA MERA

En gång för längesedan, i ett förhållande som var dött, doomed, började det dyka upp små klisterlappar lite överallt. Plötsligt satt det en på kylskåpet i lagom ögonhöjd. Och se där ännu en, nu på telefonluren. Sanna mina ord, även en på badrumsspegeln. 

Som om lust vore något man framtvingar när olusten växer som mossa och kväver gräsmattan! 

DOOMED!

___________________________________

P O Enquist kan konsten att skriva om kärlek och att skriva så prosan stundom blir poetisk. Jag ryser av välbehag! 

I Boken om Blanche och Marie skriver Enquist om hängivelse och kärlek i radiumets fluorescerande ljus. Om död, konst, kärlek i 1900-talets begynnelse. Om avklippta armar och ben och om kärlek - när prosan blir till poesi, när kärleken övervinner allt. När kärleken är så mycket mera än att "älska mera"!

Vanligtvis brukar P O Enquist själv läsa in sina böcker, vilket jag uppskattar stort. Men denna gången är det Anita Björk som läser och hon gör det med bravur. Och så med ens blir jag sorgsen, får vi läsa något mer av P O Enquist, mannen som i september fyllde 80 år. Eller kommer Liknelseboken att bli hans sista verk...

Nåväl, på stickorna då. Strumpor, fuskkragar med mera till människor som flyr varmare länder för att finna trygghet längre norrut.

Jag skrattar, jag gråter...

Jag skrattar och jag gråter och vemod och svårmod färgar mitt sinne. 

Jag lyssnar på P O Enquists senaste roman, Liknelseboken, en kärleksroman. Har man följt denne berättare genom sitt författarskap är det mycket som är bekant. Platser, människor och tankar känns igen, för att inte tala om språket som Enquist vässat ytterligare för denna fantastiska roman. Jag vågar dristar mig till att säga det senare trots att jag bara lyssnat på första CD-skivan.

Ett annat liv var en barndomsskildring/självbiografi, Liknelseboken är en levnadsberättelse om kärlek och lust i en man präglad av barndomens stränga och gammeldags gudstro. Nu står Enquist vid flodens strand och han förstår att flodens bortre strand finns inom räckhåll.

Jag njuter av vartenda ord och varje stavelse när författaren läser sin Liknelseboken, en kärleksroman.

SVT Foto: Sven-Åke-Visén

Tack, P O Enquist. 

Så många timmar du förgyllt mitt liv med ditt berättande!

Med sommarsnuva bloggar jag!

Det mesta verkar ha kommit av sig!  Nej så ska jag väl inte säga, men det där med att sticka/virka, läsa/lyssna bok verkar ha placerat sig i utmarkerna. Jag har både ljudböcker och läsböcker som ligger och längre än så kommer de inte. Inte ens när vädret är grått och vått! 

Tänk att jag äntligen har Morfarsliljor i min lilla trädgård!

Regndropparna ligger där och vilar innan de faller till marken.

Men läst ska det bli, när andan faller på ser jag fram emot att ta del av P O Enquists nya, Liknelseboken. Jag tror att det är en av dessa böcker man bara inte kan vara utan.

SVT, den bästa teven i alla kategorier, och SVT Play som jag tittar på gav mig möjligheten att häromkvällen titta på dokumentären om Lars Lerin och hans Junior. Ett program om längtan efter kärleken och om den stora kärleken. 

Om Lars Lerin vore en bakelse skulle jag sluka den för att att den kan inte vara annat än underbart god. Jag älskar denne man platoniskt och på avstånd!

SVT visar en del BBC-serier/filmer som jag inte missar, Land Girls med flera. Den tyska serien Krigets Unga Hjärtan icke att förglömma. Se den på SVT Play!

Ett otroligt bra skildring av fem unga i Berlin som 1941 håller en avskedsfest för bröderna Vilhelm och Friedhelm som ska till Östfronten.

Den tyska krigspropagandan har fått alla att tro att kriget ska bli kortvarigt och Vilhelm, Friedhelm, Grete, Viktor och Charlotte är säkra på att de snart ska ses igen. 

I lilla trädgården växer det men jag tycker blomningen är sen, kanske är jag för ivrig eller så beror det senvinterns ombytliga väder.

Klätterrosen eller buskrosen eller vad det nu är för ros dignar av knoppar och jag minns inte  vilken färg jag valde, förmodligen vitt eller rosa.

Och vad det är för märklig stockros jag planterat förstår jag då inte, den kanske växer till himlen och blommar för stjärnorna.

Och mullbärsträdet tar sig! 

TJO!