Jag tänkte jag skulle…

Har inte läst Hemingway sedan gymnasietiden och då var det nog ”Mannen och havet" som ingick som ett obligatorium. Hoppsan då, det ska förstås vara "Den gamle och havet".  ”Och solen har sin gång” tror jag är hans första roman, och varför inte börja med den. Jodå, det fungerar och hans stil är speciell och jag förstår att den blivit tongivande för många författare. 

Romanens början utspelar sig i Paris, staden som jag precis lämnat med Boken om Blanche och Marie. Om Blanche, hysterikan på Salpetriere som efter att professor Charcot dött börjar arbeta hos Marie Curie. Om Marie Curie den tvåfaldigt  belönade Nobelpristagerskan, respekterad som vetenskapsman, hatad som kvinna; den polska skökan. 

Och solen har sin gång utspelar sig efter första världskriget, människor är ganska tilltufsade och i Hemingways värld (som ändå tillhör den mer solida) dränks sorger, ve och fasor i sprit, än den ena än den andra sorten. Jodå, jag tycker om att läsa Hemingway, inte tu tal om det, men jag vet att på vilken sida som helst är det tjurfäktningar som (förmodligen) är detaljerat beskrivna - OCH JAG KAN INTE SLAPPNA AV. Fuck you, Hemingway! Så jag kommer sannolikt att släppa den och aldrig mer ta i karln!

Det är en jädra skillnad på tjurfäktning och små puttinuttiga sockar. De här är så små att det nästan gör ont, och nya är på gång på stickorna. Visste ni förresten att EU, denna underbara sammanslutning, bestämt sig för att sanktionera tjurfäktning i Spanien MED BIDRAG. Fuck you, EU! 

Nu är det dags att värna om de små dunbollarna. Det är full rulle vid foderautomaterna. Småpesarna, som jag kallar fågelarter jag inte kan skilja åt, är alerta. Det är ett nöje att se och höra dom, men tyvärr kan jag inte fotografera för motljuset ger inga bra bilder. 

Och alldeles strax ska tanten till tvättstuga! Men visst var det ett tag sedan hon la ut några bilder på djuren...husdjuren...

TJO!

Blogga mera och när lusten inte finns

Jaha, tänker jag och sitter framför datorn och stirrar på ett tomt rubriklöst "blad". Vad ska det bli av detta månntro! Och så med ens, som ett tjillevippen, imperativen börjar falla på plats. 

BLOGGA MERA

ÄLSKA MERA

En gång för längesedan, i ett förhållande som var dött, doomed, började det dyka upp små klisterlappar lite överallt. Plötsligt satt det en på kylskåpet i lagom ögonhöjd. Och se där ännu en, nu på telefonluren. Sanna mina ord, även en på badrumsspegeln. 

Som om lust vore något man framtvingar när olusten växer som mossa och kväver gräsmattan! 

DOOMED!

___________________________________

P O Enquist kan konsten att skriva om kärlek och att skriva så prosan stundom blir poetisk. Jag ryser av välbehag! 

I Boken om Blanche och Marie skriver Enquist om hängivelse och kärlek i radiumets fluorescerande ljus. Om död, konst, kärlek i 1900-talets begynnelse. Om avklippta armar och ben och om kärlek - när prosan blir till poesi, när kärleken övervinner allt. När kärleken är så mycket mera än att "älska mera"!

Vanligtvis brukar P O Enquist själv läsa in sina böcker, vilket jag uppskattar stort. Men denna gången är det Anita Björk som läser och hon gör det med bravur. Och så med ens blir jag sorgsen, får vi läsa något mer av P O Enquist, mannen som i september fyllde 80 år. Eller kommer Liknelseboken att bli hans sista verk...

Nåväl, på stickorna då. Strumpor, fuskkragar med mera till människor som flyr varmare länder för att finna trygghet längre norrut.