Mellanspets och bomber och granater

Mellanspets kan säkert vara en hundras, men i det här fallet en virkad halsduk i Linea lingarn. Ju längre den blir ju vackrare blir den.

Nu får jag lust att virka flera spetshalsdukar.

Gör sig även som ett stilleben!

Drakens år av Thomas Kanger, helt okej och lite till. Drakens år är en spänningsroman som utspelar sig i Sverige, i USA och i Vietnam. Kopplingen mellan världsdelarna kan tyckas vara liten men bollen sätts i rullning...

De sammansvurna av David Baldacci lyssnar jag på nu. Baldacci och hans romankaraktär Oliver Stone är nya bekantskaper för mig. Det är ganska mycket drag under galoscherna, en bomb detonerar i en park intill Vita Huset och något sådant ska bara inte kunna hända. Oliver Stone får uppdraget att lösa mysteriet och till sin hjälp har han Mary Chapman från MI-6. Bomben förmodas ha varit riktad mot den engelske premiärministern som för tillfället besökte Vita Huset. 

Thorsten Wahlund är uppläsare i båda ljudböckerna.

Bästa stunden på kvällen -

med två bordskavaljerer!

TJO!

Lisa buk i soffan med handarbete och ljudbok

Ja, det är det man får göra efter julmaten. Stickkompisen Lotta hade virkat en sjal och jag ville också. Ville egentligen ha en röd, men jag hade en ljusgrå Linea-härva och satte igång.

Färgen är svår och måste kombineras med något färgstarkt eller raka motsatsen, något vitt kanske. Jag använde virknål nr 5 men kunde också använt en sexa.

 

En osynlig av Pontus Ljunghill, uppläsare Reine Brynolfsson. Berättelsen utspelar sig i Stockholm 1928 och Visby 1953. Berättelsen handlar om lilla Ingrid åtta år, om kommissarie Johan Stierna och en osynlig.

Boken är underhållande, beskrivningar av Stockholm i slutet av 20-talet verkar bra. Kommissarie Stierna och hans medarbetare lägger ner massor med tid och arbete för att få tag i mannen med hatten, den osynlige. I Visby söker en journalist upp Stierna 1953. Stierna har just dragit sig tilllbaka utan att egentligen aldrig kunnat släppa fallet Ingrid. Pontus Ljunghill verkar trolig i Stockholmsskildringen, hur det såg ut och hur andan var. Jag reagerade dock på att någon i boken beställde nybryggt kaffe, fanns det verkligen då...

Drömmar av silver...

Drömmar av silver, drömmar av guld. Så sjöng Bertill Boo långt innan jag ens var påtänkt. 


Men titeln är tidlös, alla när vi drömmar av silver och guld. Små drömmar, stora drömmar, utopiska drömmar,  av silver och guld.
 




Som barn hade de flesta, i alla fall, flickorna, sådana där kamratböcker eller vad de nu kallades för. Där skulle man skriva in diverse upplysningar om ens unga jag. Bland annat om vad man ville bli när man blev stor. Flygvärdinna och hårfrisörska dominerade hos flickorna, killarna ville bli pilot eller lokförare. Så såg det i alla fall ut i ett litet småländsk samhälle så där i brytningen mellan 50- och 60-tal. Men inte visste jag vad jag ville bli, jag bara hittade på något för att den prickade raden inte skulle gapa tom. Eftersom jag så fort det var möjligt drog bort för att ytterst sällan återvända, vet jag inte hur många av drömmarna som gick i uppfyllelse.

Jag tror inte att någon blev vare sig pilot eller flygvärdinna, däremot brevbärare, undersköterska, svetsare och dagmamma, kanske sjukgymnast som var väldigt fint. Gravitationen kommer också från nedärvda sociala mönster som man inte bryter i ett huj. Eller så var det i alla fall då, förhoppningsvis ser det annorlunda ut idag även om jag tvivlar.

Det var först när jag blev betydligt äldre som jag trodde mig veta vad jag ville bli när jag blev stor. Men jag blev varken veterinär eller journalist, betygen räckte inte till, jag var så nära men det räckte inte. Istället blev jag en hoppjerka på arbetsmarknaden och det är inte fel det heller, men de många bäckarna små blev aldrig till någon riktigt stor å. Kan lite om mycket men inte mycket om lite, inte tillräckligt. Och så kom en elakartad leukemi och annekterade min kropp och allt gick åt skogen, alla planer gick i stöpet. Och här sitter man nu och kan inget annat!  Vojne, vojne, vojne!  Och fortsätter drömma om silver och guld!

Visst kan man bo här och vakna med denna utsikt varje morgon. Följa årstiderna och naturens skiftningar över tid. 

Bildkälla

 Men varför ska det gå en trafikerad väg mellan huset och sjön. Så jädrans dumt! 

Ändan är ur. Det blå lin-linnet är klart! Det andra ska repas upp och stickas om.

Blodfingerörten ville inte förra sommaren, nu är den på hugget! 

Visst kommer den att blomma när det är dags!

Det här tror jag är en Revsuga, som är en marktäckare.

Och den här damen med namnet Mika blommar året runt.

Linnen och Minnen

Det här linnet kunde vara nästan färdigt om jag inte måste ta upp en bit för det är för stort nertill. Jag har för en gång stickat efter mönster, uppifrån och ner, inte så dumt faktistk!

Mönster >>

Färgen verkar vara den rätta för säsongen vilket jag inte visste när jag köpte garnet i höstas. Så om jag kan få ändan ur och repa upp och sticka om kan jag bli riktigt trendig!








Nästa linne var färdig redan förra sommaren, men jag blir inte riktigt nöjd med kanterna. Vacker färg, samma lingarn, Linea, men stickad med tunnare stickor och alltså betydligt tätare. Om jag kunde få ändan ur...














Bokarabindan har nu fått hjälp att klättra. Kanske inte särskilt proffsig anordning, men det får duga tills vidare.

Vildvinet växer och är mycket vackert.

Det var i slutet av maj och den årliga Pingstpokalen gick av stapeln i Södra Vi. Tre lag (kanske fler), Södra Vi, Djursdala och Hjulsbro tävlade om just Pingstpokalen.  

Killarna från Södra Vi och Djursdala var inget spännande, vanliga trista småortstyper. Men Hjulsbro var ju storstan, så nära Linköpng som det låg. Som vi väntade, vi tjejer, när bussen körde in på parkeringen och killarna vältrade ut.  Några kände vi igen sedan tidigare år, det var de något äldre killarna som visste att flirta med småtjejerna. Kinderna blossade och det pirrade i hela kroppen, de var verkligen ett strå vassare än våra egna tråkmånsar. Och så kommer han, lång och smal, lite blyg, med hår ner till axlarna, vacker som en grekisk Gud.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av fotboll, men då satt jag som på nålar på matcherna och följde honom i minsta rörelse. 

Vilka som tog hem pokalen minns jag inte, men jag tog hem Peter och hur det egentligen gick till minns jag inte heller. Vi var störtförälskade i varann och rälsbussen mellan Linköping och Södra Vi gick varm. Min mamma tyckte han skulle klippa sig och jag svor tyst åt henne, det hade väl inte hon med att göra. Men han gjorde det och det var lite som med Simsons hår. Styrkan satt i det, min förälskelse satt i det, nu såg han ut som vilken välartad gosse som helst och det passade inte den 16-åriga lilla revoltören.

Livet är grymt! Jag gjorde slut och det sista jag såg av Peter var ett rödgråtet ansikte när han klev på rälsbussen en sista gång i Södra Vi.

Nu är det åter pingst, och här sitter man och minns tider som flytt och jag vet inte om man ska bli vemodig och melankolisk eller betrakta livet och dess spratt ur ett mer "nykert" perspektiv. Jag föredrar nog det senare!