Linnen och Minnen

Det här linnet kunde vara nästan färdigt om jag inte måste ta upp en bit för det är för stort nertill. Jag har för en gång stickat efter mönster, uppifrån och ner, inte så dumt faktistk!

Mönster >>

Färgen verkar vara den rätta för säsongen vilket jag inte visste när jag köpte garnet i höstas. Så om jag kan få ändan ur och repa upp och sticka om kan jag bli riktigt trendig!








Nästa linne var färdig redan förra sommaren, men jag blir inte riktigt nöjd med kanterna. Vacker färg, samma lingarn, Linea, men stickad med tunnare stickor och alltså betydligt tätare. Om jag kunde få ändan ur...














Bokarabindan har nu fått hjälp att klättra. Kanske inte särskilt proffsig anordning, men det får duga tills vidare.

Vildvinet växer och är mycket vackert.

Det var i slutet av maj och den årliga Pingstpokalen gick av stapeln i Södra Vi. Tre lag (kanske fler), Södra Vi, Djursdala och Hjulsbro tävlade om just Pingstpokalen.  

Killarna från Södra Vi och Djursdala var inget spännande, vanliga trista småortstyper. Men Hjulsbro var ju storstan, så nära Linköpng som det låg. Som vi väntade, vi tjejer, när bussen körde in på parkeringen och killarna vältrade ut.  Några kände vi igen sedan tidigare år, det var de något äldre killarna som visste att flirta med småtjejerna. Kinderna blossade och det pirrade i hela kroppen, de var verkligen ett strå vassare än våra egna tråkmånsar. Och så kommer han, lång och smal, lite blyg, med hår ner till axlarna, vacker som en grekisk Gud.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av fotboll, men då satt jag som på nålar på matcherna och följde honom i minsta rörelse. 

Vilka som tog hem pokalen minns jag inte, men jag tog hem Peter och hur det egentligen gick till minns jag inte heller. Vi var störtförälskade i varann och rälsbussen mellan Linköping och Södra Vi gick varm. Min mamma tyckte han skulle klippa sig och jag svor tyst åt henne, det hade väl inte hon med att göra. Men han gjorde det och det var lite som med Simsons hår. Styrkan satt i det, min förälskelse satt i det, nu såg han ut som vilken välartad gosse som helst och det passade inte den 16-åriga lilla revoltören.

Livet är grymt! Jag gjorde slut och det sista jag såg av Peter var ett rödgråtet ansikte när han klev på rälsbussen en sista gång i Södra Vi.

Nu är det åter pingst, och här sitter man och minns tider som flytt och jag vet inte om man ska bli vemodig och melankolisk eller betrakta livet och dess spratt ur ett mer "nykert" perspektiv. Jag föredrar nog det senare!