4 november 2014

Där vi en gång gått och Hägring 38 av Kjell Westö

Så lite jag egentligen vetat om vårt grannland i öster, alltså Finland.


Det lilla jag läst, sett och hört har egentligen inte alls handlat om det Kjell Westö beskriver i Där vi en gång gått och Hägring 38, alltså om de mellanmänskliga relationerna i ett land präglat av oro, av tsardöme, av inbördeskrig mellan vita och röda, om hämndaktioner och brutalitet, och förstås om invasioner från såväl Tyskland som Sovjet. Filmer och dokumentärer om Finland har, om jag minns rätt, mer handlat om sammanhållning och sisu mot yttre fiender från vilket håll de än kommit.

Om jag har rätt, tänker jag, är det så att finländarna själva har haft svårt för sin egen historia? Jag bara spekulerar och har inga som helst belägg för detta, ändå finns känslan där. Och jag tänker, vi har ju vår egen historia att dras med, krigare till kungar, 1900-talets rasbiologiska institut, tysktransporter och baltutlämningen. Inget man egentligen vill kännas vid, men var sak måste ändå ses ur just sitt speciella perspektiv för att, om möjligt, förstå -  vilket inte betyder tycka om.


Jag har inte läst Där vi en gång gått, men jag såg TV-serien och den var mycket bra. Den finns även som film.  
Hägring 38 tar på något sätt vid eller är i alla fall en fortsättning på beskrivningen av ett Finland, nu i slutet av 1930-talet. I Helsingfors-miljö möts/nöts uppfattningar om Mussolini och Hitler, om bolsjevismen och om judarna. 
 
Kjell Westö ger Abraham Tokazier upprättelse i Hägring 38

På ett utedass i skärgården får Claes Thune kämpa med såväl mental som fysisk förstoppning under uppsikt av en inramad bild av Il Duce. Hans sekreterare, Fru Wiik, döljer sin bakgrund som bland annat omfattar umbärande i svältlägren efter det att de vita besegrat de röda. I Claes Thunes bekantskapskrets är man antingen konservativ/reaktionär eller liberal och meningsskiljaktigheterna hotar att slå sönder mångårig vänskap. För varje kapitel som Stina Ekblad läser, som radioföljetong i P1>>>,  byggs det så sakteliga upp en spänning och jag vet inte var det ska sluta.  

Sjutton delar av uppläsningen återstår och jag bävar!

Anjo följer småfåglarnas aptit ute vid foderbordet,
kanske drömmer han om "stekta sparvar"!

1 kommentar:

  1. Måste säga att du och Anjo i kombination är riktiga glädjespridare.....hans "min" tillsammans med din text ger mig ett stort leende - tack!

    SvaraRadera