12 september 2012

När solen går ner blir det mörkt

 Och samma visa upprepar sig, den går upp igen, tack och lov!
Så även i oss arma varelser. Ortopeden vill inte ge mig en ny höft för infektionsrisken är stor på grund av nedsatt immunförsvar. Allt medan värken bara blir värre och värre. Mika flyttar till en ny familj till helgen, jag klarar inte av att gå ut med henne längre. Så nu har solen gått ner och det är så svart, så svart.
Men det ljusnar, det gör det ju alltid! Även om det kanske inte är den bästa årstiden för att säga något sådant. Kallare blir det ju också!
Herrejistanes då så slitna mina kängor är. Inte ens lite pynt förskönade dom nämnvärt. Det får bli till att investera i ett par nya.
Käng- och stövelpynt i Kampes tvåtrådiga ullgarn.

TJO!

12 kommentarer:

  1. ÅH! Stackars dig! Ingen ny höft och så bli av med en underbar kompis! Men du har ju de två ljuvliga orientalerna!
    Jag hade blivit tokig utan hund, men har man inget val, så får det ju gå ändå.
    Beundrar din optimism!
    Kram

    SvaraRadera
  2. Men oj, vad jobbigt! Önskar dig att solen snart går upp för dig igen på något vis, och många gånger!
    Kramar, Elisabeth (som någon gång kommenterat om en ung svan här på din blogg, samt har stickat en mössa enligt ditt "recept" - tack för inspirationen!)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej anonyma Elisabet, tack för stödet. Javisst, allt ordnar sig till slut, det måste det ju göra - hur skulle det annars gå...

      Vad roligt att jag inspirerat dig till att sticka en mössa.

      Kram tillbaka
      /Eva

      Radera
  3. Blir alldeles förstummad här ...först detta med höften och så Mika din kärestaste vän! Förstår att du valt med omsorg hennes familj men ändå...
    Får du träffa henne om du vill eller kanske du inte orkar med det......kanske kan du bli hundvakt till henne någon gång ....
    jag vet inte riktigt vad jag ska säga som tröst. Vet ju att du varit med om en hel del och "kommit ut" på ljusa sidan, men det hjälper ju liksom inte just nu...det är din pälskling!
    Att "hantera värk" är inte lätt för det syns ju inte utanpå en. Andra ser inte att man har mera ont vissa dagar...kanske har jag sagt det tidigare att det skulle underlätta om man gick omkring och lyste lila sådana dagar. Då visste folk hur det var ställt!

    Mången kramar i massor/Gun

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänka sig, Gun, så det kan bli. Förbaskade skit för att uttrycka det milt. Mika ska flytta till småländska höglandet minst 20 mil bort så det blir nog inget återseende. Huvudsaken är ändå att hon får det bra, och det tror jag hon får. Den nya familjen har vinthundsvana och det är bra.
      Min värk syns lång väg när jag linkar fram i sakta mak och ibland måste stanna och hämta andan efter ett hugg i ljumsken, hua! Men jag förstår vad du menar. Och lila är en vacker färg!
      Tack för alla kramar, de värmer! Och jag skickar några till dig.
      Eva

      Radera
  4. Vad säger man? Det är ju så synd om både dig och Mika. Så många härliga bilder vi fått se på henne. Jag hoppas innerligt att det ljusnar snart igen. Kanske du så småningom kan ha en liten hund som nöjer sig med små promenader.
    Kramar från Ingrid på Gotland (som också stickat din mössa)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingrid, vi har haft en härlig tid tillsammans, Tok-Fia och jag. Jag måste se det så och också förstå det omöjliga i att ha henne kvar. Just nu känns det som jag aldrig mer ska bli hundägare, men det kan ju ändras.

      Vad roligt att du också stickat en mössa efter "min modell". Heja!

      Kram
      /Eva

      Kram på dig
      /Eva

      Radera
  5. Skönt du hittat ett hem med vinthundsvana! Det underlättar!
    Så skönt att du trots allt har kvar din optimism! Den är smittsam, vill jag lova!
    Synd du bor så många mil bort, annars hade jag kommit bort och kramat om dig! Men nu får du nöja dig med kramar och omtanke via syberspace!
    Sköt om dig!
    Siv

    SvaraRadera
  6. Åååå Eva vad sorgligt! Hittar inga ord som tröstar, men jag tänker på dig.
    /Kraaaaaaam

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, kramar värmer en frusen själ :-)

      Radera
  7. Åh Eva vad ledsen jag blir för din skull. Livet är inte snällt alla gånger. Jag tror ändå att du hittar ljuset igen för att man bara måste det.
    Blir du för hundsjuk får vi träffas för en promenad på dina villkor (fast andras hundar är ju inte samma sak, jag vet). Många styrkekramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anita, det viktigaste av allt är att Mika får det bra. Och styrkekramar mottages tacksamt!

      Radera