15 april 2012

Om prunusar och om att bemanna sig


En av stadens handelsträdgårdar hade söndagsöppet och slog upp portarna redan klockan nio. Det passade oss utmärkt! Jag cyklade och Mika travade bredvid. 

Allt är frid och fröjd och när jag kliver in i handelsträdgården blir jag alldeles salig.   
Bildkälla
Jag vill plantera ett litet träd.  Jag har många frågor men var är de som jobbar där? Så hör jag en röst bakom mig.  Vill du betala?  Först skulle jag vilja veta lite om de här salixsorterna, svarar jag vänligt. 

Det finns ju flera sorter och än så länge är de i stort sett bara en pinne med lite blad i toppen. Det är något sånt här jag är ute efter.
bildkälla
Damen som kommer emot mig är medelålders, håret är färgat korpsvart, ögonen är inramade av kajal på kajal och huden är insmord med minst tre lager brunkräm,  på läpparna ligger ett tjockt lager glittrande läppstift. Om det inte vore för trädgårdshandskarna hon bär skulle man lätt kunna tro att hon är på väg till ett glitterparty på söndagsmorgonen.  Men nu ska jag inte vara sån! Hon får se ut precis som hon vill bara hon kan hjälpa mig. 

- Hur hög blir den här sorten?
- Ja, ett par meter skulle jag tro.
- Och man kan plantera ut den redan nu?
- Ja, det tror jag nog.
- Hur ser den här ut på riktigt? (lilla kortleksstora lappen säger ingenting)
- Ungefär som på bilden.
- Ja, men man ser ju nästan ingenting. Kan du visa mig en bild som visar hela växten?  Jag vill ju veta vad jag tar med mig hem.
- Vi har ingen annan bild än den där, säger hon irriterat och nickar mot den lilla papperslappen.
(nu vill det till att jag behärskar mig, eller bemannar mig som P O Enquist skulle uttryckt det)
 - Okej, säger jag. Kan du översätta texten på baksidan av bilden åt mig så kanske jag får veta mer utifrån vad det står där. Texten är liten och jag har inte läsglasögonen med mig.

Hon vänder på den lilla lappen och stirrar på texten på engelska, tyska och holländska och hennes spacklade ansikte nästan krackelerar när hon rynkar till det.  Jag bemannar mig och går därifrån.  När jag cyklar hemåt igen är jag inte lite irriterad och indignerad. Vilket kundmottagande! Vilken service! Vilken kunskapsbank på en handelsträdgård!  Kommer jag att åka dit igen? Knappast.

På vägen hem stannar jag till vid Netto. Utanför butiken står det rader av ställningar med krukor med något som heter prunusar. Kan det vara något? Men vad är det egentligen?
bildkälla
Så ställer sig en tjej bredvid och tittar på dom. Vet du vad det här är, frågar jag försiktigt. Javisst, svarar hon , det är prydnadskörsbär, visst är dom fina? Ja, svarar jag och hjärtat svämmar över av glädje. Tror du dom blir väldigt stora, frågar jag och ler med hela ansiktet. De där, säger hon och pekar på några,  blir nog större än de här. Men vet du, säger hon med vänliga, omålade ögon, det bestämmer du själv. Jag tror du kan beskära dom. Och jag börjar nästan att tro på försynen.
Hon var en Netto-kund, men sålde i alla fall ett japanskt prydnadskörsbär till mig. Nu var det kanske inte ett sådant jag tänkt mig, men om jag får det att växa, ska det alltid påminna om att det finns människor och människor. Så när misantropen griper tag i mig ska jag titta på mitt lilla exemplar av Prunus Incisa Kojou no mai. 
Bildkälla 
Nu är mössan stickad, uppriven och stickad på nytt så som det var tänkt. Den är nästan färdig. Fick till en liten Icord på toppen med hjälp av youtube. Kanske ska göra den lite längre. 

2 kommentarer:

  1. uj uj jag hade nog inte bemannat mig utan frågat om det fanns någon annan att prata växter med...så'n surkart är jag!

    men det var nog någon där ovan eller vart hon han nu bor som petade dig rätt ändå...tyckte nog synd om dig efter det där märkliga handelsträdgårdsmötet....var det ägarinnan du mötte? Du kan ju klaga.....

    Snygg mössan blev!

    SvaraRadera
  2. nähä kl ä rinte 03:36!
    00:36 ;-))

    SvaraRadera