Först ut på den ödsliga fotbollsplanen, där Herr Häger står och filosoferar tills vi kommer för nära. Då lyfter han och får sin karaktäristiska profil.
 |
| Bildens webb-plats |
Därefter upp på kullarna, där Mika får helspatt. Man kan tro att hon har eld i baken, men det är bara livsglädjen som spritter i henne. Upp och ner och fram och tillbaka och stora skutt över bräddfyllda diken mellan anlagda dammar. Tänk om man hade hennes smala och muskulösa kropp, då skulle benbrotten och blåmärkena minska i antal.
Mika far fram och jag går försjunken i tankar. Så hör jag ljudet som jag tycker så mycket om. Långt upp och borta vid skogsranden ser jag prickarna som kommer allt närmare medan ljudet blir allt starkare.
 |
| Bildens webb-plats |
Kanadagäss i massor och i flera sträck efter varandra. Vad gör dom, tjattrar, kacklar? Måste googla! Gäss kacklar! Och jag tänker, vad snackar de om, för visst kommunicerar dom med varann. Och så plötsligt får jag se hur ett sträck med kanske nio fåglar sammanlagt flyger fram till ledarflocken för avlösning.
När jag stannar, stannar Mika. Det är förvisso en sanning med stor modifikation, men det händer i alla fall ibland så det är nästan sant. Vad står du där för, säger hon? Hon tar sina vinthundsögon och sveper över nejden, har hon missat något. Men så har kanadagässen dragit sig ut över havet och lunken fortsätter, min lunk.
Det dröjer dock inte länge förrns det är dags för nytt örongodis och från samma skogsrand. Den här gången är det ett sträck med sångsvanar. Vitheten och de långa halsarna tar man inte miste om.
 |
| Bildens webb-plats |
Åh, vad vackra de är! Och av namnet att döma borde de sjunga, men det är inte precis någon skönsång. Och nu kommer Mika och buffar på mig i sidan med sin söta nos. Kallar du det här för att rasta hund?
