33. Lotta och ankelåpningen

Lotta vill sticka tofflor i Tove-garn. Lotta hittar ett mönster i en tidning. Lotta tycker mönstret är fint! Såja, nu ska de bara sättas ihop! Och det är väl bara att  göra som det står, eller...  

Jag sitter mitt emot och stickar disktrasa, lätt som en plätt, och hör hur Lotta stönar.  - A mot A och B mot B och sedan ska D läggas mot D och sedan... Lotta ger upp!

Fram med papper och penna och börja om från början, förstå på riktigt, få grepp om det hela.

Klippa och klistra och tejpen vill inte fastna och jag  stickar på min disktrasa medan Lotta kämpar.

Men så händer det!

Hon får till det!

Det färdiga produkten kommer det en bild på längre fram. Jag avslutar  med en bild på bloggaren som med viss oro följt äventyret med  tofflorna. Lotta är lugn som en filbunke, jag hade blivit tokgalen!

31. En Knådande Assistent

Det vore inte dumt. En som knådar och knådar och knådar utan knorr, eller knådar med knorr utan att knorra...

Jag har gått låna en av grannen och jag har den ända till fredag. Och här ska bakas! Och här har bakats - med assistans, fem minuters knådning är bra för degen och det blir bättre än mina egna alldeles för korta. 

Frasse tror att allt i köket går att äta. Kanske det kan bli en smörgås med mycket smör på. Tji fick du, men inte jag. Gott var det, med nöt- och pumpkärnor, med linfrön, och med psylliumfrön som gör brödet saftigt. 

Det ska bakas minst en gång till den här veckan, och då ska jag våga pröva något nytt!

De här tovade tumvantarna är jag så nöjd med. Dels för att de är vackra, men inte minst för att de är så sköna och varma. De är stickade i Tove-garn. 

Av restgarner stickade jag ett par tofflor. Några av garnerna var inte ämnade att tova, men det gick hyfsat bra i alla fall. Man får ju chansa! De är inte de vackraste tofflorna precis, men duger gott ändå.

Fiddelutten är inte helt förtjust i snön, den är ju så kall. Det är tur att han har sin långa svans nu när han får balansera på det hala staketet för att inte trilla ner i kölden. Fyra små tovade tofflor, kan det vara något månntro?

29. Här tofflas det!

Fritidsgarn och Tovegarn har med stickornas hjälp blivit till tofflor och tumvantar.

                                    

Jag har provat mig fram med garneringen, först sydde jag kedjestygn så där bara på måfå och det blev inte så bra.

Grannen Lotta visade mig hur man använder tovnål.

Man får passa sig så man inte har ihjäl sig för jädrar anacka så vass nålen är. Men jag lyckades utan en droppe blod.

 Det är inte bara tofflorna som ska tovas utan också tumvantarna. Dessa har jag stickat i Tove-garnet som är lite tunnare än Fritidsgarnet.

Liten Disa, som inte är så liten. STARK som en björn när hon sätter den sidan till, och envis som en åsna. Hon kommer nog aldrig riktigt att fatta att det är jag som bestämmer...

26. Gammal tant gör så gott hon kan...

...dansar fan så illa,  resten minns jag inte.  Men jag minns de här två, och vilket par de var. 

Men nu dansar jag inte alls, kan man städa sönder ben på bara 6 månader? Just nu skulle jag sitta i möte med lokala nämnden i Halmstad, istället får jag sitta här och vänta på att vårdcentralen ska ringa.

Igår träffade jag min underbara läkare på Sahlgrenska (hematolog), han satt och förbannade de politiker som misstror såväl hans patienter som han själv, politiker som tror att de flesta som är sjuka inte alls är sjuka. 

Ja. just det! Kan man ligga i soffan och sticka borde man väl kunna arbeta, eller hur...

Att det ska bli ett par vackra och sköna fotvärmare av de här mammut-tofflorna har jag svårt att förstå.  Men det visar sig när även den andra är stickad och körd i tvättmaskinen. Detta är ett äventyr!

Nu har vintern kommit, i alla fall på tillfälligt besök, för det är kallt och tofflor är ett måste på kalla golv.  Någon ynka minusgrad ett stenkast från havet kan vara isande bistert, och verka kallare än -17 grader i inlandet.

Kanadagässen sträcker, jag tycker jag hör dom flera gånger varje dag. De brukar vara lätta att känna igen eftersom de kacklar eller kucklar eller vad nu kan heta, de småpratar med varann hela tiden. Jag tror bara de är på väg mot mat, för vissa sträcker söderut, andra norrut.



 
Och avslutningsvis en bild på Fina Frasse! På fläkten har han koll över allt i köket. 

Många katter har jag haft och älskat varann har vi gjort, men Fantastiska Frasse är den finaste. 

Han är för stor för att vara oriental, han skulle inte få några priser på kattutställningar, han skulle avsky en sådan tillställning lika mycket som jag själv. 

Men om man som katt kunde tävla i att vara mild och vänlig skulle han vara flerfaldig världsmästare!

25. Min vrå av världen

Om den sjunger Peter LeMarc. Det här är min vrå i världen, här stortrivs jag!

Här tillbringar jag den mesta tiden när jag är hemma, och inne. Alla borde ha en vrå i världen, där man trivs och vill vara.  Det borde vara en rättighet! Förresten så är det nog en mänsklig rättighet, men det vet vi ju hur det är med det..

Fiddeli har sin vrå i världen och det är köket. Där händer det saker, när matte inte sitter i soffan.

När matte till exempel kokar grishjärta är svårt att vänta tills det kallnar! Det luktar ju i hela huset och till och med utanför. Disa väntar också!

Grannen rådde mig byta stickor till storlek 10 och tänka sig, en sådan skillnad det blev.  

Och grannen kom över med kornblått toffelgarn, så vacker färg. Jag stickar även dom med större stickor eftersom jag stickar så förbaskat hårt. Tofflorna ska filtas!

Vilken skönhet! Jag ska försöka mig på att sticka något liknande. Vilket garn och vilken färg jag ska använda vet jag inte ännu. Men som någon skrev i en blogg, jag ska "klappa garn" tills jag hittar rätt.

Jag provar mig så sakteliga fram, gör små prov av restgarner. Vridna stickor har jag inte stickat förut och flätor aldrig någonsin, så mycket nytt är det. 

Här får man verkligen hålla tungan rätt i munnen, och stickorna i händerna och följa mönsterbeskrivningen utan att villa bort sig. Det går inte att vare sig titta på TV eller lyssna på talbok, nästan inte heller musik. Storfokus på arbetet och inget annat, för blir det fel är det inte så lätt att liksom rätta till det utan att repa upp.


Och mitt i alltihop är det bara att erkänna att det ligger två koftor i en låda som borde göras färdiga. Det är ju så lite kvar att göra, och ändå blir det inte av... Lite korkad är jag allt!

25. Raphsody in beauty (eller det kanske ska vara of)

Idag vill inte fingrarna sticka. Jag vet inte varför, och jag vill ju inte tvinga dom. Så istället surfar jag runt och kollar in snygga saker. Snyggt som man bara kan njuta av att betrakta med ögonen.

Jag har besökt knittingwithsandrasingh-bloggen >> och där hittar man en hel del ögonfröjd.

 



Den här sjalen är väl ljuvlig. Jag associerar till ett spindelnät klätt i frost. Och så det vackra spännet eller vad det nu kallas som grädde på moset. Jag vill varken göra den eller ha den, jag vill bara njuta av bilden.

Här har vi tuffa tofflor som värmer lite mer än foten. Jag tror de är filtade, i alla fall lite, om man nu kan filta lite eller mycket. Detta är dock något som vore praktiskt att ha, och även erbjuda dom som får kalla fötter när de hälsar på.

Det verkar som man kan göra konst av allt och när det vackra dessutom presenteras på bild på det mest utsökta sätt kan det vara svårt att sätta emot. Jag som gillar tidskorta projekt (långkoftor är inget för mig hur vackra modeller jag än hittar) kan bli ganska exalterad och sprickfärdig.

Här brinner det! Jag älskar färgerna även om de kanske inte är de optimala för mig om en färganalytiker skulle råda. Men med ett hår som bara blir gråare och gråare, måste man piffa upp sig med lite färg för att liksom inte bli osynlig.

Den ärggröna sjalen har Lotta repat upp idag. Jag var inte riktigt nöjd med den och Lotta rekommenderar mig att sticka med tior istället för sjuor. Det blir nog bättre!

Jag har också fått hjälp med att plocka upp maskor för en koftärm. Jag stickar så förbaskat hårt och det är inte alls bra! Om jag inte minns fel stickade jag alldeles för löst i tidernas begynnelse och tränade och tränade på att sticka fastare. Och fast har det blivit, fast hårt. Man borde väl kunna gå andra vägen också...