Den ska ses som en hyllning till Jonas Hassen Khemiris författarskap. Jag stickade och jag lyssnade, jag skrattade och grät och för varje blad som vänds blir boken allt mer hjärtskärande trots dess komiska inslag.
Det är början på 90-talet, välkomsthanden har blivit ett långfinger. Svennarna skrattar åt Ny Demokratis råa skämt. Jag skämdes då och jag skäms nu. Jag avskydde de där ölbacksclownerna! Då hängde media på, idag tack och lov, är media mer kritisk när den kostymerade ytan så ofta krackelerar. Det är inte trovärdigt att från den ena dagen till den andra gå från järnrör till kostym och slips.
Då, ”röd laser dödar blattar”, rädslan är naturligtvis alldeles förfärlig. Pappor får sin studio vandaliserad och till slut nedbränd, pappors konturer blir allt otydligare. Jag gråter för det är så jävla tragiskt!
Jonas Hassen Khemiri har skrivit en samtidsroman/dokumentär som speglar några decennier i Sverige och den borde bli en klassiker.
Idag blev det ett härligt uppfriskande dopp i Ätran efter svettigt täppslit!
Kanotklubben är aktiv!
Nu kan jag kura skymning då mörkret infaller allt tidigare! Att vira pläden runt axlarna, dricka kvällsteet vid tända ljus på uteplatsen - kan det bli bättre...
Så länge ljuset ger ledsyn både stickar jag och lyssnar. Kanske har sticklusten återkommit från en liten resa till okänd ort. Garnet är som vanligt Kampes tvåtrådiga.
Jonas Hassen Khemiri är en fantastisk berättare/författare. Montecore handlar också om en resa. Khemiris lingvistiska akrobatik är mycket underhållande. Jag skrattar högt, boken är som ett fyrverkeri med nedfallande eftertankar. Boken handlar om far (Abbas) och son (Jonas) som på en farbrors uppmaning blir satt på pränt och utgiven. Jag kan varmt rekommendera den!
De små groparna i gräsmattan blir allt större i omfång, snart kan man snacka om slukande hål.
