Om det där med att dela med sig...

Och jag som inte hade tänkt skriva minsta lilla rad mer på bloggen detta året. Nu sitter jag likt förbaskat här och fingrarna far fram på tangenterna som de inte gjort något annat i detta mitt liv.

Var är vintern? En fråga de flesta ställer sig just nu. Här är det plusgrader och vårlökarna tittar upp ur jorden, stararna jollrar som vore det vår. Än har jag inte sett en enda domherre, men däremot sidensvansar i en flock här intill. Och skidorna står på vinden!

Mina ”nya vänner” undrar var den svenska vintern är. Ja, vad ska man svara på det! Det där med att det faktiskt kan bli neråt -10 gr och mindre även här i Halland och att -10 gr här kan kännas som -20 gr på grund av den fuktiga luften… Det är inte lätt att förklara på stapplande engelska som sedan i sin tur ska översättas till ett annat språk. 

Men halt kan det vara, halt av bara fasingen på kvällen och tidiga mornar. Dubbarna ligger på plats i hallen. Efter en bentäthetsundersökning fick jag veta att det är konstigt att jag står på benen. Okej, lätt överdrift, men i alla fall. Det var nästan bättre att inte veta för nu är jag stel som en pinne därute, det vill säga rädd för att ramla. Vissa saker är det bättre man inte känner till, för då besväras man inte av det.

Om det där med att inte känna till, att knipa ihop ögonen så man slipper se och ta del av. Det är ett val man gör!  Jag tror bara jag kniper om det rör mig själv, då är jag himla bra på att knipa. 

Bild från sydsvenskan

Den senaste månaden har jag tagit del av andra människors öden, asylsökande på ett boende i mitt närområde. Och jag är vanligtvis en ganska glad skit, men nu är glädjen ännu större! Tänk att jag kan göra något för dessa människor som inget har och bara sitter oroliga och väntar och väntar, barn som vuxna. En timme varje dag eller så ofta jag kan är jag där och lär ut lätt svenska och för det behöver man inte vara lärare. Det är liksom bara att använda fantasin och tänka: vad skulle jag vilja lära mig om jag kom till ett annat land med ett helt annat tal- och skriftspråk. Och sedan blir det ju så att man inte bara är ”lärare” utan också medmänniska och vän, många gånger den enda svenska vän de har. 

Det får mig att tänka på varför man gör saker för andra. Vilka är skälen? Jag känner faktiskt människor som gör saker för andra för att dessa ska stå i tacksamhetsskuld resten av livet. För mig är tanken fullständigt absurd. Om jag gör något för dig är det väl alltid trevligt att få ett tack. Och ett tack räcker, men det där med att man förväntas gå och känna någon slags tacksamhetsskuld resten av livet är ju bara osympatiskt och mycket själviskt. 

Eva och en familjefar

Mina ”nya vänner” är mycket tacksamma för att jag finns och bara den vetskapen gör mig lycklig. De kommer förmodligen att komma och gå eftersom asylboenden ju egentligen bara är temporära lösningar. Det var det om tacksamhet. Alltså, att göra saker av altruistiska skäl och inte av egoistiska skäl. Det är en jädra skillnad!

Någon gång i januari eller februari väntar jag tillökning. Anjo ska få, vad jag hoppas på, en kompis. Jag är ganska trött på att vara hund och ligga och kravla på alla fyra på mattan. Jag får tänka på den där benskörheten! 

Och jag är så glad för alla som stöttar mig, som tycker det ska bli spännande med tillökningen. Det finns säkert en och annan som inte förstår vad jag ska med en till, men dom kan ta sig i brasan. Fantomen är hård mot dom hårda!

Och julen nalkas med stormsteg. I veckan var jag restaurang och åt julmat. Tyckte jag var väldigt sparsam med vad jag åt, lik förbaskat kom den där nuärdetproppfullt-smärtan strax under bröstet. Vilka världfärdsproblem!

På SR Play kan man lyssna på ”De sista vittnena” av Svetlana Aleksijevitj och jag säger bara: Ta dig tid att lyssna!  

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1111&artikel=6314630

I tre decennier eller fler har nobelpristagaren intervjuat de som var barn under Nazitysklands invasion av Sovjetunionen.  Hon har bett dessa att med barnets röst försöka förklara vad de upplevde. Det är grymt, det är så jävla grymt. Men det hände inte bara då, det händer här och nu och som det verkar hela tiden: oskyldiga människor, inte minst barn drabbas på ett för oss helt ofattbart sätt. Trots alla grymheter är det ändå storsintheten som fångar mig mest. De som inget har (alla svalt ju) delar ändå med sig till de som flyr från de byar och städer som tyskarna slagit klorna i. På somrarna fanns det förhoppningsvis nässlor om inte tyskarna hunnit före och bränt all jord. I många kök stod en gryta med nässelsoppa till de som flydde, till de som svalt. På vintern åt man rötter, bark, barr, papper!

Och jag tänker, för jag tror inte på en himmel ovan oss och ett helvete under oss, att himmel och helvete finns här, här på vår jord. Det räcker och blir över!

Och så får jag väl ännu en gång önska

EN GOD JUL

och

ETT GOTT NYTT ÅR