Brakfrukost med stickerskor

Alltså, vilken frukostbuffé som väntade hos Frisky Frog. Hembakat bröd och hemgjorda marmelader och mycket annat och allt var bara så smaskens.

Frisky Frog är damen i prickigt!

Efter smaskandet på det ena goda efter det andra hade magen fått sitt och det började klia i fingrarna.

Tack Frisky Frog, det gjorde du förbaskat bra!

(Anita i I Det blå huset och jag fastnade inte på bild)

Skrivklåda: Om modiga mamseller

Robyn Davidson ger sig ut på en långvarig kamelritt i ödsligaste öknen i våra dagar. Hon bosätter sig i Alice Springs, lär sig leva med kameler under ett par år. När hon känner sig tillräckligt förberedd beger hon sig ut i öknen med sina kameler och företar en ritt över hela västra Australien för att slutligen efter många strapatser nå Indiska Oceanen. En sådan där bok som man inte vill släppa ifrån sig. Svensk titel: På kamelrygg genom öknen. 

För mer än hundra år sedan reste Mary Kingsley till Afrika. En nyfiken ung dam som i viktoriansk STRAM klädsel tog sig fram i de tätaste djunglar och mötte många faror. Det som var så speciellt med Mary var att hon valde ett annat sätt att resa än hennes manliga gelikar (eller motsatser) till forskningsresanden. Och kanske som en följd därav får hon också en helt annan bild av människorna på den afrikanska kontinenten.

Mary Kingsley reste oftast ensam och obeväpnad, alltså inte med en armé framför och bakom sig och flera hundra i kedjor sammanlänkade svarta bärare (slavar).  Jag tror inte hennes egna böcker är översatta till svenska, men Signe Höjer har skrivit en biografi över hennes liv. Den läste jag i min ungdom, vissa böcker fastnar mer än andra. 
 
Sven Lindqvist beskriver vita mäns och kristna missionärers illdåd i världen i boken Utrota varenda jävel. När man läst den boken är det mycket svårt att som västerlänning slå sig för bröstet och tycka man är bra.

Den borde vara en lärobok i skolan, det borde också Joseph Conrads Mörkrets Hjärta vara.


Och så har vi Alexandra David-Néel som klädde ut sig till en pilgrim och gjorde det ingen kvinna gjort, tog sig in i det slutna Tibet.  Eller jag undrar om inte Tibet i början av 1900-talet var slutet för alla utlänningar. I boken med titeln En parisiskas resa till Lhasa får vi följa hennes förberedelser och resa in i den för den tiden helt okända världen av böneflaggor, mystik  och speciella kultur, en värld så diametralt motsatt den västerländska. 

När man sitter försjunken i hennes reseskildring känner man doften av både jakmjölk och jakmockor, fast man inte har en aning om hur det luktar.

Grannen Lotta upptäckte att mina ränder går åt fel håll. Frågan är vad jag gjort för fel! 

Men jag stickar på...

Skrivklåda

Temat för dagens bloggande löste sig på cykelturen med Mika. Allt var sig likt och från havet kom sältan men blandade sig med något annat jag i förstone inte kunde identifiera. Mika reagerade också, nosen blev med ens väldigt lång. 

Jag kan inte komma på boktiteln, men det handlar om en kvinna (jag tror hon är amerikansk journalist) som flyttar till Australien, bosätter sig i Alice Springs, lär sig leva med kameler under ett par år. När hon känner sig tillräckligt förberedd beger hon sig ut i öknen med sina kameler och företar en ritt över hela västra Australien för att slutligen efter många strapatser nå kontinentens västkust. En sådan där bok som man inte vill släppa ifrån sig. Men det var nog större kameler än de som jag fotograferade i morse. Boken finns nog att låna på bibliotek.

 

Cirkus med djur är inte min grej. Finns det ett bra svenskt uttryck för ”not my cup of tea”? Men när de får vila i gröngräset och beta och leva något som i alla fall påminner ett djurliv känns det trösterikt.

 

Nu räcker det, hörru!  Stick i väg hem till ditt, tycks den säga. 

Och nu är det dags att sätta sig på uteplatsen med 

sticket och kaffemuggen och njuta av solen.

Efter regn kommer regn kommer regn kommer sol!

"På kamelrygg genom öknen" av Robyn Davidson.  Finns att köpa här >>
Det var så länge sedan jag läste den och mindes lite fel, det är inte en amerikanska utan en australiensk (eller heter det australiensisk) kvinna.

I huvudet på ...

Vad som rörde sig I huvudet på John Malkovich fick vi ju veta i den helgalna och fantastiska filmen. Och tänk att kunna göra just så.

Nej, det är nog bäst att det får vara som det är, men i några klantskallar skulle man ju vilja in och styra lite.

Vad som rör sig i huvudet på en pion är däremot ett mysterium förutom att det finns ståndare och pistiller där, för det antar jag att det gör där någonstans under kronbladen. 

Det där med biologi och kemi var aldrig mitt ämne. När man kom till citronsyracykeln var det bara att nöta in den så den i alla fall satt där tills tentan var över.

Axelvärmaren är upprepad och omstickad med lite mer ordning och reda i mönster och färger. 

Det ser inte mycket ut på bild men jag tror den kan bli fin IRL. Vilken tur att man inte har en hund som älskar att bli blöt. Så det stickas och lyssnas och stickas och lyssnas.

SR, lyssna igen

Reprisen av gårdagens Sommar med Anja Pärson var en bra start på denna Sommar-säsong. Och Pojken i Hiss 54 är grymt bra och det vågar jag säga efter den första CD-skivan.

Helg

GLAD MIDSOMMAR!

 

Lite elakheter och lyssnat och läst!

Lille Fredrik står vid ett fönster i Rosenbad och ropar förtvivlat: dann vill ich vråla caråååla....

Nej, det gör han väl inte, men lite desperat är han nog för  E-type var väl ändå att ta i - om man nu får tro skvallerpressens löpsedlar.  Huvva och fy skäms Eva Hudin, så elak du är nu. Men jag kan inte låta bli!

Och så var det dags igen, för ännu en midsommar. Dagen före lyser solen liksom igår och det är bara sååå härligt.

  

Men i morgon kommer visst regnet igen. De brittiska öarna, kan vi inte sänka dom, för det är väl där de regntunga molnen tornar upp sig.  Huvvaligen, så oförskämd jag är idag och jag som inte skulle ha emot en liten cottage just där. 

 

Bildkälla

Atlantis

Men Atlantis sjönk ju, det är därför ålarna simmar så långt, de förlorade sitt lekområde i alla de floder som fanns på Atlantis och måste söka nytt sötvatten. I alla fall så hävdas det i en bok jag läste för hundra år sedan och utan att komma på författarens namn. Jo, det var nog Otto Muck. 

Utan TV blir det mycket läst och lyssnat. 

Morden i Buttle av Annika Bryn fick mig att ta fram mina egna manus. Skulle jag skriva en kriminalroman skulle det bli något i den stilen. Jag skulle aldrig kunna bli en stor och djupt tänkande författare, men en underhållande deckare skulle jag kunna åstadkomma. Varför inte ett mord eller två i Ullared!  En skjuten man på den stora parkeringen, en strypt kvinna i ett provrum. Hua!

Jag har läst några av Antony Beevors historiska böcker: Stalingrad, Berlin, slutstriden och Slaget om Normandie. Som officer eller före detta officer och historiker med djupdyk i arkiv och intervjuer har han, vad jag kan förstå, lyckat återskapa en bild av mycket av det som verkligen hände. En slags motbild eller kanske snarare ett komplement till ren fiktion av detta fruktansvärda krig. Antony Beevor gillar det författaren James Holland skriver i romanform eftersom även han försöker återskapa en bild av det som verkligen hände. 



Förtvivlans timme, som jag nu lyssnar på,  handlar om Tredje Rikets invasion av Belgien och om hur engelsmännen (och fransmän och belgare) tvingas till reträtt. 

I Uppdrag Nemesis befinner vi oss på Kreta våren -41 där de allierade försöker förhindra en tysk invasion. Att Jack Tanner är en odödlig soldat är ju ett måste för att man ska kunna följa honom i romanerna. Kulorna viner runt hans huvud men ingen träffar.

Jag är en allätare vad gäller litteratur! Och lite spänning kryddar läsningen. Decamerone och Unge Werther i alla ära.  Det var stora verk på sin tid men berör mig inte särskilt mycket idag.  Vilka är för övrigt samtidens motsvarigheter?

Nej, jag föredrar en något mer modern prosa, inte för tung och inte för glättig.  Och i det spannet är källorna till läsande och lyssnade outsinlig.

Och det stickas och det stickas -
vad blir det av det, det är frågan!

Hurra för Chummy och kanske för en kofta!

Hurra för Chummy som sätter färg på serien Barnmorskan i East End. Ingen kan för övrigt göra serier som BBC.

Miranda Hart

Jenny Lee är så söt och rar, absolut inget fel i det. Det känns bara ibland som man får för mycket av det söta. Men då kommer härliga Chummy som en frisk fläkt, en med en karaktär som inte är strömlinjeformad.  

Och så har vi ju Syster Monica, som spelas av Judith Parfitt, och som ju också är en karaktär i sig.

Men se, här är hon ju och stickar!

Tillsammans med de övriga i rollerna blir det en bra serie även om jag till och från stör mig på glättigheten. East End var länge präglat av elände i form av fattigdom, sjukdomar och annat elände, familjerna var stora och brottsligheten var hög. Även om serien utspelar sig i en brytningstid då stora delar av det som var kvar av East End efter kriget revs måste nöden ändå varit stor. Men det är ju barnmorskan Jennifer Worths memoarer som nu bearbetats till ett manus och hon kanske valde att lyfta fram det minst eländiga.

Man får sina ryck! Ska den någonsin bli färdig vill det till några stycken. Att få till kanterna är inte det enklaste och framförallt när det ska till knapphål också. Så jag repar upp och repar upp - koftan är tålamodsprövande. Och det har jag i ytterst begränsad mängd. 

Jag önskar jag hade mycket mer, så jag kunde bli färdig, helt färdig med mina projekt lite oftare. Men det är ju det där med resan och målet.

Karin Boye:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Riktigt otäckt och lite smått och gott

Efter stor vånda är jag nu igenom GRANNEN av Buthler/Öhrlund. Det är en fruktansvärd historia och jag kan inte rekommendera den. Att följa en fullblodspsykopat i några veckor är som att ha honom i huset. Men man måste ju veta hur det går till slut, och till och med det är vidrigt. Buthlers/Öhrlunds excesser i våld och sex och ondska blir bara för mycket, och dessutom väldigt tjatigt. Det blir lätt det när man upprepar samma sak om och om igen.


Med mycket smärtstillande och lika mycket stånk och stön har jag lagt sten. En markering för vad som är rabatt och vad som är ”gräsmatta”. En markering för Mika, där får du inte vara och det verkar fungera.

Jag läser på SMHIs sida att den gångna natten är den första frostfria sommaren 2012, Natten har varit mild och för första gången i år påtagligt över över noll grader i hela landet vilket beror på mycket moln i landet.

Badstugefolket och camparna är tåliga. De väntar och väntar på strandvädret. Men stundtals är det riktigt skönt ute och det gäller att passa på just då, vända ansiktet mot solen och njuta.

bildkälla

Huruvida det bor några här är tveksamt, men fint är det!

bildkälla

När jag för evigheter sedan läste Cora Sandels romansvit om Alberte och Jakob minns jag just hur Cora Sandel beskriver de få sommardagarna i  det nordliga Tromsö och om hur efterlängtade dessa dagar var.  Att bara vara ute och inte ens sova de få nätter som aldrig blev mörka i motsats till vinterns ständiga skymningsland.

Nu repar jag inte upp en gång till!

Men kasta boll kan du väl göra!

Livsnjutare!

Gnälligt och djurigt!

Snorigt, snörvligt, ont och ömt och halt och lytt, och kallt. Ja, så kan man väl sammanfatta dagsläget. Täckjackan åker på vid varje tur med hunden, det är kyligt. Tillväxthastigheten på uteplatsen är inte hög. 

Blodfingerört

Växterna står och stampar och färgprakten är dominerande grönt även om en och annan liten blomma så gärna vill. 

En annan sort...

Måste tillstå att det känns lite trist just nu. När dagar blir till veckor och månader och man inte känner sig riktigt i form blir det så till slut, trist alltså. Bara jag får en ny höftled så tror jag det vänder!

Men man kan ju alltid pigga upp sig själv med lite ögonfröjd. Eka Acostas skulpturer i nät är verkligen något att skåda. Besök hemsidan och se skulpturerna >>

Alldeles livs levande djur kommer här:

Mika och lille Fiddeli!

Cause of Death: Voman

Kvinnorna på tionde våningen, Klockan 21:37 och Den sjätte gudinnan är tre böcker (spänningsthriller) jag läst som handlar om läkaren Ellen Elg och hennes möten med framförallt utsatta kvinnor. Kvinnorna på tionde våningen utspelar sig i Vietnam, Klockan 21:37 i Polen, Den sjätte gudinnan i Indien. Karin Alfredsson är författaren tillika journalist.

Pojken i hiss 54 har jag ännu inte läst, den utspelar sig i Dubai och Pakistan. 

Första boken i serien om Ellen Elg med titeln 80 gr från Varmvattnet har jag heller inte läst. Man skulle förstås börjat med den.

Karin Alfredsson hämtar material ur sitt arbete som journalist med världen som arbetsfält och i efterorden skriver hon att en del verkligen har hänt, att mycket sannolikt kan ha hänt och att det som sannolikt hänt är värre än det hon skriver i sina böcker. De böcker jag hittills läst fokuserar på kvinnors  och flickor situation i världen och det är bara för jävligt så det kan se ut. Den sjätte gudinnan var smärtsam att ta sig igenom, men just för att man vet att mycket av romanerna speglar verkligheten är det viktigt att ta sig igenom dom. Det blir inte bara en ”nöjes”läsning utan och också en tur in i helvetet.  

Karin Alfredsson är delaktig i projektet Cause of Death: Voman  Hon är också chef för Kooperation utan gränser i södra Afrika.

Från det ena till det andra när man lever ett förhållandevis tryggt liv. Det är knappt huvudet klarar av dessa kullerbyttor, sjukt och friskt på Moder Jord. Här sitter jag och har det bra, någon annanstans sitter någon annan...

Lillkoftan eller axelvärmaren eller vad man nu ska kalla den ger mig huvudbry.
                          

Jag använder DROPS mönster som bas och gör därefter lite som jag vill (som vanligt). Men vad blir det av det. Jag kan inte bedöma om det blir gräsligt fult eller om det faktiskt blir lite småtufft.

Och medan jag funderar över detta stickar jag vidare, ibland kan det vara skillnad mellan det o-färdiga och helheten. Blir det gräsligt fult får jag repa upp och då blir det många lösa trådar och vad göra med dom...

Visst är det fina färger, men jag är i alla fall ytterst tveksam.Kanske kan jag kränga den till någon som verkligen gillar den.