Från Nässlorna blomma till Birgitta på Ulfåsa och så lite hantverk

Det skiljer 600 år mellan berättelserna, men när det gäller den mänskliga naturen verkar i mångt och mycket tiden stå stilla. Makt och intriger, fattigdom och lidande, kärlek och hat, förtryck under religion och herrars makt i dåtid, i medeltid och i samtid i vilken tid som helst.

Medan jag jobbar på för att få undan en del av det halvfärdiga lyssnar jag på romanen Birgitta och Katarina, som skrivits av Alexandra Coelho Ahndoril (som tillsammans med sin man skriver/skrivit  under synonymen Lars Kepler). 

Berättelsen om Birgitta är stark och gripande. Birgitta vill bli nunna men fadern gifter bort henne vid 13-årsålder och hon flyttar till Ulfåsa. I boken får Birgitta ändå en förhållandevis god start med en man som respekterar henne. Hon föder åtta barn. När hon vid 46 års ålder blir änka och vistats en tid i Alvastra kloster reser hon till Rom. Hon färdas genom didgerdödens Europa. Fyra år efter hennes död kanoniseras hon och blir Heliga Birgitta.

Birgitta Gudmarsson har inget att säga till om när det gäller hennes barn. De tas tidigt ifrån henne för att sättas i lära, som flickebarn för att bli nunnor eller för att giftas bort i tidig ålder, gossarna sätts i lära i ännu yngre ålder. Så är det, tänker Birgitta sorgset, jag har inget att säga till om när det gäller mina barn.

Alexandra Coelho Ahndoril har skrivit en roman om en, trots den tidens omständigheter, stark och drivande kvinna som gick från en alltför kort barndom till att bli husfru på Ulfåsa, föda åtta barn, företa sig pilgrimsfärder, bli författare, Kristi språkrör. Hon slutade sina dagar i Rom 1373.

Birgitta med sin dotter Katarina

Och medan jag lyssnar går det sakta framåt, jag lägger det ena färdiga till det andra.

Plafondbelysningen i hallen är ful och usel och jag fick en idé. Det känns bra även om jag inte vet om jag är helt nöjd eller snarare helt klar. Kanske ska det till något mer.

Gardinerna som varit en halv meter för långa har jag snavat och snubblat på i så där en tre år vid det här laget. Till slut fick jag den geniala idén att lägga upp dom. Det var ju lätt som en plätt, ju!

Att rama in och hänga upp bilder som man själv gjort och dessutom tycker är fina är något alldeles speciellt. Jag blir barnsligt glad!

Men sedan tar det stopp. Jag kan inte komma på ett bra sätt att sätta fast de virkade rutorna i armeringsgallret. 

Och då är det som att dra ur proppen, energin bara rinner ur mig som i ett slörp.

Min lilla Pussgurka!