11 mars 2012

Böcker, sticke och målarkatt


I mitt hem fanns det ingen boklighet att tala om. Mamma läste bibeln och Hemmets Vän, pappa läste Hemmets Journal, båda läste Kvällsstunden. Det var i dessa tidningar jag började lösa barnkorsorden och nu föredrar jag de riktigt svåra. Men jag fick i alla fall böcker till jul och till födelsedagar. 
Biblioteket i Halmstad
Och så fanns ju biblioteket! Det var på den tiden när även små samhällen hade välfyllda bibliotekshyllor för alla smaker. Det var något andäktigt med alla dessa böcker. Hur skulle man hitta vad man sökte när man inte visste vad man ville ha?  Det blev Maria Wine. Och efter henne eller genom henne kom Tove Ditlevsen. Jag tror jag kunde identifiera mig med den utsatthet båda skrev om. 

Maria Wine och Tove Ditlevsen
Då hade man koll på vad man läste, nu tar jag hem böcker och ljudböcker som jag redan läst eller lyssnat på och det för inte så länge sedan. De första sidorna eller första cd-skivan känns bekant. Av de senaste sex ljudböckerna jag släpade hem var hälften bekanta. Ska man ta det som ett allvarligt symtom eller är det bara lite oförargerlig förvirring. Det är frågan!

Grand Final i Skojarbranschen var i alla fall ny, men efter några skivor måste jag googla på boken och Kerstin Ekman. Jag saknar det "ekmanska". Är det verkligen hon som skrivit boken? Nu fick jag till det.
Men Grand Final i Skojarbranschen storhyllas och den är inte dålig men jag hänger inte riktigt med i de verbala ovationerna. 

Nu återstår Strindbergs stjärna, som jag började att lyssna på men slutade långt innan den var slut. Men den har tydligen blivit en internationell sensation. Jaså! Ja, men då måste jag väl lyssna vidare fast den inte lockar nämnvärt. 
Om det inte vore för att Johan Rabaeus sätter färg på innehållet, skulle jag strunta i resten. Den är, och nu är jag inte snäll, som en kioskvariant av Dan Browns första bok Da Vinci-koden.  Strindbergs stjärna är full av religiösa symboler och nycklar till det bortom det vi ser eller under det vi går på och över. Jag tog en weekendtur till New Age för dryga tjugo år sedan, det som harvades där harvas än i dag verkar det som.  Men stundtals har boken ett skönlitterärt värde.
Jag försöker trolla lite med bakgrunden för att göra detta mitt "konsthantverk" rättvisa. Men färgerna och strukturerna vill inte låta sig fångas. Den här kallar jag Midnatt.  Jag kan inte låta dom hänga uppe för att mogna och bli färdiga. Katterna skulle tro att de var deras...

Nu vill jag visa bilder på min väninnas katt som gärna är med när det skapas konst i akvarell.
Foto: Wiga Rosén
Foto: Wiga Rosén

1 kommentar:

  1. Förvirringen gäller även mig...börjar läsa/lyssna - hoppsan den har jag redan läst/hört - men var den så ointressant att inget fastnade tänker jag ,-))

    en annan är uppvuxen i fjällvärlden utan bibliotek - fanns inte där. Vi hade inge böcker hemmavid utan mitt intresse för litteraturen vaknade när jag började realskolan i Storuman och fick tillgång till ett bibliotek. Slukade allt där i princip.

    Oj vit katt i akvarellådan ;-) undrar hur det hade gått om den varit med mig idag!!
    härligt blå färg på skapelsen

    SvaraRadera