Fågel, fisk eller mitt i mellan

Ja, det är frågan och irritationen växer tills jag blir upprorisk och nästan vill slå sönder något.

Tänkte jag skulle virka mormorsrutor till det rostiga gallret och det började så bra. 

Så tog det lila bomullsgarnet slut. Jag införskaffade nytt och när jag väl skulle ta upp arbetet igen kan jag INTE  hitta de gröna garnerna. Någonstans ligger de och retas, MEN VAR? Och jag är säker på att detta känns igen, detta letande efter garner som man vet finns någonstans.

Jag skaffade ju mig ett skåp, ett garnskåp eller ett skåp för att ge plats åt garner, tyger, trådar och så vidare. För att allt inte skulle ligga osorterat i plastpåsar i klädkammaren. Men blev det så mycket bättre!!!

Häromdagen gav jag upp. Jag gav upp idén om mormorsrutorna, i alla fall för tillfället. Det gjorde jag när hittade ett annat påbörjat arbete i det välordnade (?!?) skåpet.  Och jag inser att det blir snyggare eller i alla fall i en helt annan stil.

Det är till största delen stickat av ett effektgarn som jag klippt sönder så att jag kan byta "effekt" när jag vill. Som krona på verket fast längst ner tror jag minsann att en liten bärnstenskula gör sig bra. Det här "konstverket" kommer att bli snyggt när det hittat sin plats på en vägg.

Har nu sista talboksskivan av Henning Mankells Tea-Bag i CD-spelaren. Jesper Humlin, en poet som är rädd om sitt rykte och blir avundsjuk så fort han tror sig träffa någon som skriver bättre än han själv, möter några unga kvinnor som inte är svenskfödda och som så småningom berättar om vad de varit med om och upplever just nu. En av dessa flickor kallas sig Tea-Bag.

Trots att huvudpersonen inte verkar vara en särskilt trevlig människa får han ändå min sympati, och om jag inte minns fel kände jag samma sak om mannen på ön i "Italienska skor". Jag vet inte vad han gör, den där Henning Mankell,  men han lyckats fånga en slags stämning som appellerar till mig. Det säger jag utan att göra någon djupdykande analys, det är bara ett torrt konstaterande.