30 juni 2011

En tunika till, kanske...och mera tankar...

Inte kan man köpa dyra garner hela tiden, bara för att man tycker det är så herrans in i  nordens roligt att sticka. I min garnaffär, som ligger ett stenkast härifrån, kan man gå upp på loftet och rota bland 10 kronors-nystan. Den rosa tunikan hittade jag i dessa 10 kronors-lådorna. Och nu har jag kanske en ny på gång. Denna gången heter garnet Silky.
Det vita garnet heter Milk&Honey (kostade inte 10 kr)och varför jag bar hem det för några veckor sedan fattar jag inte. Jag tänker att jag kanske kan kombinera garnerna trots att det ena är tjockare än det andra. Jag tänker att jag kan kanske sticka lite hålkrus för att markera skillnaden mellan nederdel och överdel. Jag tänker att man skulle ha femtioelva stickerskor som kunde hjälpa en att testa allt som dyker upp innanför gråhåret.

Ohyran trivs bland blommor och blader och jag far fram med såpvattnet för jag har läst att det kan hjälpa. Den här rosen gav röda blommor förra sommaren, i år är dom orange, kan det vara såpan!

Och tankarna fortsatte:

När jag var 25 som "Underbara Clara" hade jag inga tankar på vare sig äktenskap eller barn, ändå var även jag där några år senare. Den där så kallade biologiska klockan började ticka och jag kunde inte stå emot en oväntad längtan efter egna barn. 


Då, när jag var 25, var mina fötter mycket osäkra. De trevade sig fram, sökte bland dyrbara persiska mattor och risiga snår i en ogästvänlig skog. Vad letade vi efter? Det tog ett par decennier minst innan jag så sakteliga började förstå att hur mycket jag än traskade på med mina fötter så skulle jag inte hitta fram och kunna pusta ut och slå mig till ro. Jag skulle rätt och slätt fortsätta trampa vatten, för det var väl det jag egentligen gjort i alla år. Överlevt, men inte levt om man ska vara krass, och det kan man vara ibland och i alla fall så länge man hör att hjärtat ännu slår.

Att leva ett liv dag ut och dag in, år efter år utan att vara riktigt tillfreds är säkert något många känner igen. Vi vill ju så mycket, eller hur? Eller åtminstone så vill vi känna oss tillfreds, liksom tycka att det är helt okej att vara människa och leva livet.

Det var först när jag började lyssna på den allra innersta rösten, den som kanske är självaste kärnan i varje människa, som jag så sakteliga började gå åt rätt håll. Små steg framåt mot ett sannare jag tog jag. Tassade fram i ett landskap som legat i träda jag vet inte hur länge.

2 kommentarer:

  1. Besökte nämnda garnaffär för några veckor sedan men inte visste jag att det fanns skatter på loftet:) Det är dot som startat kennel.

    SvaraRadera
  2. Men va - på loftet? Vilken skatt du har hittat - sååå billigt. Nä jag tror inte att det är såpvattnet för det kör jag också med och mina fortsätter att vara röda...undar varför den ändrar färg.

    Kloka ord du skriver - tänkvärt och sant.

    SvaraRadera