Lila och lite blått (och grått) i träggårn!

Kattmynta, katternas favorit. Som dom kråmar sig!

Av Nepeta-släktet

Blågullet är jag mycket förtjust i, 

det är så vackert utan att förhäva sig.

Tremastarblomman har ändrat färg denna sommaren, 

förra året var den mycket blå, nu är den lila.

Det grå växer långsamt, jag har liksom kommit av mig,

men fint blir det och det är ju inget mastotondprojekt.

 

Stockrosen växer på ett för mig överraskande sätt,

bladverket är stort och högt och stänglar med rosenknoppar

ser jag inga, men visst är det något på gång...och vad det 

ska bli för färg har jag alldeles glömt bort!

TJO!

Bland blommor och blader

Luftfuktigheten är hög. Stickningen kärvar mellan svettiga händer och fingrar är motsträviga.

Men växterna verkar trivas! 

Pysselfarmor identifierade den för mig okända växten som Tremastarblomma. Hur den hamnat hos mig vet jag inte. Och jag har heller aldrig hört talas om det. Men jag googlade på den. 

Den kallas även för Båtblomma och på engelska kan den kallas för Änkans tårar. Blommorna slår ut och vissnar efter ett dygn och därför är den rik på knoppar.

Den tillhör de starkväxande och kan kväva de veka växterna intill. Så jag får se upp, men nu har jag ju bara en, och vanligtvis växer de som tuvor.

Jag har en temynta i landet, nyligen inköpt och planterad. Men trots namnet så är det inte en mynta, för dom passar jag mig för eftersom de också är starkväxande och kan ta livet av allt intill. Igår insåg jag att jag har en juvel på min uteplats.

Temyntan luktar gott och är mycket omtyckt av bin, även de vissnade blommorna är uppskattade.

När Disa trampade sönder den här knutfloxen som ännu inte blommade försökte jag lappa ihop stjälken och staga upp den. 

Och se, det lyckades. En liten tunn stjälktråd höll ihop de avbrutna stjälkarna. Vilken livskraft!