SBK

Elin Wägner, åh vad jag gillar Dig! 

Elin Wägner benämner ”den nya kvinnan” som SBK vilket står för Självständig Bildad Kvinna.  Och nu pratar vi tidigt 1900-tal, så där en nästan 110 år sedan. Då, när kvinnorna fortfarande hade nästan två årtionden kvar av kamp för kvinnlig rösträtt. Tänka sig, Selma Lagerlöf fick Nobelpriset i litteratur 1909 och invaldes i Svenska Akademien 1914,  men hon hade inte rätt att rösta i allmänna val!

För Elin Wägner betydde inte bara SBK Självständig Bildad Kvinna utan också Självförsörjande Bildad Kvinna. Men det var inte lätt att vara vare sig det ena eller det andra vid denna tid. Några av Elin Wägners romanfigurer arbetar som kontorister, de har hälften av männens lön men gör samma saker. Lika lön för lika arbete var också något som Elin Wägner kämpade  för (känns det igen…) 

De fattiga flickorna som inte hade rika fäder som kunde backa upp hade svårt att klara sig på sina kontoristlöner. De så kallade familjeflickorna som hade det och ändå ville arbeta var billigare arbetskraft än de fattiga flickorna. Det var ju inte meningen att dessa kontoristflickor skulle kunna leva på sitt arbete.  ”Kontoret är ingen försörjningsinrättning” svarar en chef när en av flickorna i boken Norrtullsligan ber om löneförhöjning.

I Pennskaftet skriver Elin Wägner om arkitekten Dick som ska läras om från slentrianmässigt kvinnoföraktande ungkarl till en feministisk kamratman, solidariskt torkande disk efter kvinnors möten, Baron Starck ska bli en förkämpe för kvinnors rösträtt genom Pennskaftets feministiska charmoffensiv. 

Tänka sig, året är 1910! Vilken tuffing hon var och vilken humor hon hade! 

Elin Wägner hade två världar att förhålla sig, den ena en vision den andra en verklighet. Den ena präglades av jämlikhet och solidaritet och den andra som var den rådande präglades av konkurrens och hierarkiska strukturer. Inget nytt, tänker jag då!

Nu har jag varken läst Norrtullsligan eller Pennskaftet, men en antologi om en författare ger mycket. I Det första fotstegets moder skriver ett 25-tal om Elin Wägner. Några av dessa är Ebba Witt-Brattström, Majgull Axelsson, Thage G. Peterson, Eva Moberg, Elisabet Hermodson och Stefan Edman. 

För jämställdhet, fred och miljö!

Inget bokstöd, Elin!

Här står hon, Elin! Inte vill jag använda henne som bokstöd, fast det är det hon är tänkt som. Nej, hon får allt trona på hyllan med sitt fina ansikte synligt. 

Elin Wägner var en av flera rösträttsaktivister vid förra seklets början. På bilden till vänster står hon bredvid en trave av pärmar med namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt.

Förmodligen trodde hon att världen skulle bli bra mycket bättre om bara kvinnor fick rösträtt. Men hon blev med tiden i viss mån desillusionerad. Om jag minns rätt handlar Väckarklocka bland annat om hur även kvinnorna dyrkar en Hitler, att världen minsann inte blivit så mycket bättre, att kvinnorna trots rösträtt anpassar sig till de rådande samhällsstrukturerna och formerar sig i olika kvinnoförbund vars avstånd till den reella makten är ganska stort.

Det var så länge sedan, ja ett helt liv, sedan jag läste Väckarklocka och kanske minns jag fel, eller kanske inte helt rätt, men nästan...

Elin Wägner var chefredaktör för veckotidningen Tidevarvet i vilken Moa Martinsson debuterade. Bokstöd: Moa Martinsson 

Glansholms antikvariat

I förordet till Elin Wägner, Vad tänker du, mänsklighet? skriver Helena Forsås-Scott: 

Det är framsyntheten och radikalismen som gör Elin Wägners (1882-1949) texter om feminism, fred och miljö aktuella idag. Så tidigt som vid 30-talets slut urskilde hon miljöproblemens grundläggande betydelse: människan, påpekade hon, måste anpassa sig till de villkor som gäller livet på jorden i stället för att försöka diktera om dem.

Boel Hackman skriver i sitt förord i boken om Elin Wägner bland annat följande: Elin Wägner kritiserar hierarkier på flera plan, i förhållande till språk, kön, klass, natur och utveckling. I stället propagerar hon för ett helhetstänkande, för dialog, samspel och omsorg som förutsättning för en hållbar utveckling och ett gott liv.

I en antologi om Elin Wägner Det första fotstegets moder, skriver Horace Engdal i förordet: Sin betydelse som civilisationskritiker har hon aldrig förlorat. Samhällsdebatten har i en vid cirkel återvänt till frågeställningar som - när de formulerades i Väckarklocka - för många var egendomliga och ovälkomna men idag är lättare att känna igen sig i.

Nu har jag lånat hem ovanstående böcker, för jag känner att det är dags att återuppta bekantskapen. Jag är övertygad om att hon i mångt och mycket är lika rykande aktuell nu som då, tyvärr!  

Elin Wägner på Wikipedia