Mera Elin Wägner

Jag är verkligen imponerad av denna kvinna, 

och jag tänker, så lite hon har uppmärksammats.

Elin Wägner 1882-1949

Efter första världskrigets slut ockuperade Frankrike och Belgien Rehnlandet, som var lagt i ruiner. Det begicks våldsdåd mot dess tyska befolkning. Övergrepp och trakasserier i fredstid skedde utan att ententens länder reagerade eller gjorde något konkret åt saken.

Elin Wägner menade att det är de neutrala ländernas plikt att göra något. Hon får i uppdrag att som stadsbud resa runt och tala om saken för att förbättra situationen i det ockuperade Rhenlandet. 

Kvinnorna i de krigsdrabbade länderna är nedbrutna, sargade av flera års krig, av hunger, våld, död - man kan inte begära att de ska engagera sig. Elin Wägner förstår att de är alltför utsatta för att ställa sig över begrepp som vän eller fiende. 

Man kom till en krigsskådeplats fast utan kulor och blod, skriver hon om Rhenlandet. Det var en het mark där fransmän och belgare, engelsmän och amerikaner gick omkring som segrare bland ett besegrat folk. Segrade och besegrade, dessa var inte mogna att umgås med varann under de former ockupationen skapade. De hatade och pinade varann. 

Elin Wägner skriver vidare: För oss svenskar stod det klart att ockupationen var ett hinder för Europas tillfrisknande och en fara för framtiden, ty här lades upp det folkhat som blir ammunition i kommande krig. 

Elin Wägner vill få till stånd en representativ undersökningskommission och för detta ändamålet reser hon till England. Fredsarbetet behövde ett neutralt statsbud! Men det visade sig att engelsmännen var ganska ointresserade, eller snarare fullt upptagna med konflikter på Irland, med kolstrejk och risk för storstrejk. 

Efter fyra veckor stod stadsbudet där med sitt uppdrag fortfarande i sin hand, ty ingen hade tagit emot det. 

Men hon fick i alla fall tillstånd en konferens med bland andra den engelska sektionen av Kvinnornas förbund för fred och frihet. Men Elin Wägner fick nej när hon bad representanter att skicka ner en rapportör till Rhenlandet före konferensen (det var tydligen för mycket begärt, krigsåren var ännu allt för färska, man ville inte möta sina fiender).

Konferensen ägde i alla fall rum i London den 8 juni 1921. Man uttalade sig om att ockupationen borde dras tillbaka och man uttalade sin övertygelse om att tyskarna utan denna press och börda skulle vilja hjälpa till med att bygga upp de förstörda delarna. En kommitté tillsattes för att få Nationernas Förbund att ta upp frågan och för att skicka dit en undersökningsdelegation. 

Det var ännu långt till Locarno, men stadsbudet hade gjort sin tjänst, skriver Elin Wägner.

Locarno-fördraget 1925, se Wikipedia
Genom avtalet påskyndades utrymningen av det ockuperade Rhenlandet genom att det förklarades för demilitariserad zon.

SBK

Elin Wägner, åh vad jag gillar Dig! 

Elin Wägner benämner ”den nya kvinnan” som SBK vilket står för Självständig Bildad Kvinna.  Och nu pratar vi tidigt 1900-tal, så där en nästan 110 år sedan. Då, när kvinnorna fortfarande hade nästan två årtionden kvar av kamp för kvinnlig rösträtt. Tänka sig, Selma Lagerlöf fick Nobelpriset i litteratur 1909 och invaldes i Svenska Akademien 1914,  men hon hade inte rätt att rösta i allmänna val!

För Elin Wägner betydde inte bara SBK Självständig Bildad Kvinna utan också Självförsörjande Bildad Kvinna. Men det var inte lätt att vara vare sig det ena eller det andra vid denna tid. Några av Elin Wägners romanfigurer arbetar som kontorister, de har hälften av männens lön men gör samma saker. Lika lön för lika arbete var också något som Elin Wägner kämpade  för (känns det igen…) 

De fattiga flickorna som inte hade rika fäder som kunde backa upp hade svårt att klara sig på sina kontoristlöner. De så kallade familjeflickorna som hade det och ändå ville arbeta var billigare arbetskraft än de fattiga flickorna. Det var ju inte meningen att dessa kontoristflickor skulle kunna leva på sitt arbete.  ”Kontoret är ingen försörjningsinrättning” svarar en chef när en av flickorna i boken Norrtullsligan ber om löneförhöjning.

I Pennskaftet skriver Elin Wägner om arkitekten Dick som ska läras om från slentrianmässigt kvinnoföraktande ungkarl till en feministisk kamratman, solidariskt torkande disk efter kvinnors möten, Baron Starck ska bli en förkämpe för kvinnors rösträtt genom Pennskaftets feministiska charmoffensiv. 

Tänka sig, året är 1910! Vilken tuffing hon var och vilken humor hon hade! 

Elin Wägner hade två världar att förhålla sig, den ena en vision den andra en verklighet. Den ena präglades av jämlikhet och solidaritet och den andra som var den rådande präglades av konkurrens och hierarkiska strukturer. Inget nytt, tänker jag då!

Nu har jag varken läst Norrtullsligan eller Pennskaftet, men en antologi om en författare ger mycket. I Det första fotstegets moder skriver ett 25-tal om Elin Wägner. Några av dessa är Ebba Witt-Brattström, Majgull Axelsson, Thage G. Peterson, Eva Moberg, Elisabet Hermodson och Stefan Edman. 

För jämställdhet, fred och miljö!

Inget bokstöd, Elin!

Här står hon, Elin! Inte vill jag använda henne som bokstöd, fast det är det hon är tänkt som. Nej, hon får allt trona på hyllan med sitt fina ansikte synligt. 

Elin Wägner var en av flera rösträttsaktivister vid förra seklets början. På bilden till vänster står hon bredvid en trave av pärmar med namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt.

Förmodligen trodde hon att världen skulle bli bra mycket bättre om bara kvinnor fick rösträtt. Men hon blev med tiden i viss mån desillusionerad. Om jag minns rätt handlar Väckarklocka bland annat om hur även kvinnorna dyrkar en Hitler, att världen minsann inte blivit så mycket bättre, att kvinnorna trots rösträtt anpassar sig till de rådande samhällsstrukturerna och formerar sig i olika kvinnoförbund vars avstånd till den reella makten är ganska stort.

Det var så länge sedan, ja ett helt liv, sedan jag läste Väckarklocka och kanske minns jag fel, eller kanske inte helt rätt, men nästan...

Elin Wägner var chefredaktör för veckotidningen Tidevarvet i vilken Moa Martinsson debuterade. Bokstöd: Moa Martinsson 

Glansholms antikvariat

I förordet till Elin Wägner, Vad tänker du, mänsklighet? skriver Helena Forsås-Scott: 

Det är framsyntheten och radikalismen som gör Elin Wägners (1882-1949) texter om feminism, fred och miljö aktuella idag. Så tidigt som vid 30-talets slut urskilde hon miljöproblemens grundläggande betydelse: människan, påpekade hon, måste anpassa sig till de villkor som gäller livet på jorden i stället för att försöka diktera om dem.

Boel Hackman skriver i sitt förord i boken om Elin Wägner bland annat följande: Elin Wägner kritiserar hierarkier på flera plan, i förhållande till språk, kön, klass, natur och utveckling. I stället propagerar hon för ett helhetstänkande, för dialog, samspel och omsorg som förutsättning för en hållbar utveckling och ett gott liv.

I en antologi om Elin Wägner Det första fotstegets moder, skriver Horace Engdal i förordet: Sin betydelse som civilisationskritiker har hon aldrig förlorat. Samhällsdebatten har i en vid cirkel återvänt till frågeställningar som - när de formulerades i Väckarklocka - för många var egendomliga och ovälkomna men idag är lättare att känna igen sig i.

Nu har jag lånat hem ovanstående böcker, för jag känner att det är dags att återuppta bekantskapen. Jag är övertygad om att hon i mångt och mycket är lika rykande aktuell nu som då, tyvärr!  

Elin Wägner på Wikipedia