Allting rullar på, men har man inte varit förkyld på väldans länge är det dags att åka dit. Vilken tur att vi lyckades få några härliga skogsutflykter innan det var dags att lägga sig.
Trattkantarellerna börjar sticka upp ur mossan och när jag möter svampletare visar jag dom gärna var dom ska plocka. Jag mötte en ung grabb som var ute för att plocka gula kantareller, hade jag inte rättat honom hade han kommit hem med en korg oätliga falska kantareller. Så jag fick honom att leta trattisar istället och nu fylldes korgen på och han blev riktigt nöjd trots det där med kantarellerna som egentligen inte var några kantareller. Själv slutade jag plocka svamp för flera år sedan, då jag mer eller mindre förätit mig på svamp efter att ha bott granne med uppländska svampdiken, svampslänter, svamphagar, svampängar, svampskogar.
I mitten av september var det återigen okej att ta med till hundar stranden och Anjo på långlina gillar läget.
Jag fick tipset om att måla på grålump-papper. Det var ett mycket bra tips! Många meter för en ringa penning och som passar alldeles utmärkt att måla på, grovt och med en viss struktur. Så nu kan jag blaska på, stänka på, kleta på, testa, experimentera hej vilt! JÄTTEROLIGT!
I vanlig ordning förundras jag över hur dessa fåglar hela tiden växer fram utan att jag ber om det, de bara finns där. Inget mystiskt, överjordiskt med detta, finns naturligtvis en förklaring någonstans, men i alla fall, lite förunderligt är det! Men när jag nu sitter här och tänker efter hade jag som litet barn en återkommande mardröm. Mitt emot mitt barndomshem fanns det en dunge träd, tallar. Jag drömde ofta att jag satt där i en alldeles för trång fågelholk utan att kunna ta mig ut. Det var hemskt! Jag behövde bli äldre och varsebli världen för att förstå den där drömmen. Så kanske går det ändå att härleda fågelmotiven, även om det bara är spekulationer!
Det är egentligen inte svårt att måla, antingen blir det hyfsat bra eller så blir det ingenting av det. Konsten är att se när något är överarbetat eller ofärdigt!
På cd-tallriken snurrar Man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall, en bok som tål att läsas om. Och är det runt tjugo år sedan sist så är det nästan som att läsa nytt. Boken handlar ganska uppenbart om Kerstin Thorvalls mamma och dottern är förstås Kerstin själv. Det är en gripande och omskakande berättelse och jag är glad att jag grabbade tag i ljudboken på biblioteket.
I iPoden lyssnar jag på Sju dagar kvar att leva av Carina Bergfeldt. Jag vill sträckläsa, men den är så upprörande, och då är jag bara läsare (i ett land där den sista dödsdomen utfärdades för 105 år sedan), att jag måste pausa. Sju dagar kvar att leva är en berättelse om brott och dödstraff. Detta besynnerliga, bisarra land som vi kallar USA och som själva utger sig för att vara frihetens och demokratins främste företrädare, the land of the free, God Bless America, öga för öga, tand för tand, ger mig rysningar och kalla kårar.
Som dödsdömd sitter man isolerad på the death watch sedan man fått sin tid utmätt, där väntar man på den sprutinjektion som ska ta ens liv efter det att man kanske suttit 10-20 år i fängelse. På death watch övervakas "förövarna" dygnet runt så de inte kan ta sina liv, för straffet är ju att de ska dödas och i den dödsattest som sedan skrivs ut står det att de mördats.
Dödsstraffet, med allt vad det innebär, ska ha en avsträckande effekt, men i de stater i USA som har dödsstraff begås flera mord än i de stater som inte har dödsstraff. USA ligger efter Kina, Iran, Irak och ett land till som jag nu inte minns vilket det var, på femte plats när det kommer till att utfärda dödsstraff.
Jag läser flera böcker i veckan, de flesta passerar förbi som den förströelselitteratur de är. Andra passerar inte förbi utan att sätta spår i mitt inre. Sju dagar kvar att leva är en sådan bok.
