BOKEN

Senast jag läste något av Niklas Rådström var när jag läste/lyssnade på Absint. Boken om den lilla blåmesen. En alldeles förtjusande berättelse!

>>>

Nu läser jag/lyssnar på boken BOKEN av samme författare och även denna gång är det författaren själv som läser (en av de få som gör det bra).

I boken BOKEN sitter mannen böjd över en bok med blanka blad och skriver in världen, sådan han vill den ska vara och sådan den blir. Det blir många omskrivningar eftersom de människor som befolkar BOKEN gör lite som de själva vill, väljer andra vägar än de mannen med pennan tänkt sig. 

Jag är mycket imponerad av Niklas Rådströms tolkning, av Niklas Rådström som en slags exeget. Men som det söndagsskolebarn jag är/var och som redan då det begav sig tyckte många av bibelns berättelser var alldeles uppåt väggarna, kan jag trots Rådströms vackra språk inte låta bli att till och från känna mig lite uttråkad. Jag menar, man har ju hört dom förut, berättelserna! Så jag tänker, för att jag ska kunna njuta av de kanske tvåhundra sidorna eller mer som återstår, måste jag koppla bort urkunden och bara lyssna till Niklas Rådström fantastiska språk som griper tag i en med hull och hår! Bara lyssna som om berättelsen eller berättelserna aldrig berättats förut!

Idag blev jag riktigt nöjd med en bild!

Och det är rena slumpen att jag får till det - nästan!

Öron, näsa, hals...

Att "leka med" färg och form är som att sticka provlappar i olika färger och mönster. Men det förra är mycket roligare :-)

Det där med ansikte och det som ryms i det är svårt. Den ena bilden efter den andra i ständigt nya försök att hitta "mitt ansikte". Alltså inte mitt - utan mitt! 

Det är svårt att slita sig från "verkstaden"! 

Men däremellan måste man ut och hämta energi. 

Då är det bra att ha hund!

Det börjar röra sig vid småbåtshamnen!

Västra Bageriet och en fika, och man är 

tillräckligt gammal för att känna igen flera av burkarna!

Helsingborg

Och så blev det februari även anno 2015. Jag oroade mig för gårdagen, en konferens i Helsingborg. Det gick mycket bättre än jag trott. 

Men Helsingborg som stad och färjeläge gör sig bättre sommartid. Det var rått och kallt och på konferenshotellet var det många som frös. 

I en paus stod jag och tittade ut över sundet och faktiskt varje gång jag gör det, vilket inte är så ofta men i alla fall, så tänker jag på 40-talet och Nazi-Tysklands ockupation av (just här) Danmark. Stod svenskar och kanske också danskar (och andra också för den delen) och tittade bort mot den danska kusten. Och vad tänkte de, vad kände de? 

En äldre man ställde sig bredvid mig och jag luftade min undran. Han sa att när skymningen föll såg man ingenting, den påbjudna mörkläggningen gjorde att allt var svart, sundet och Danmark. Och jag tänkte, men så klart att det var så! Och jag tänkte, att flyga över andra världskrigets Europa under nattetid måste ju ha varit som att befinna sig över ett stort ödsligt hav. Och jag tänker på all den oro och rädsla som präglade livet, varje andetag, varje dag, vecka, år. Och jag tänker på all den oro och rädsla och olycka som drabbar oskyldiga människor idag och att vi måste visa medmänsklighet och solidaritet, att det är vår förbaskade plikt, ett måste!

Jag tänker på en amerikansk katastroffilm jag såg, som gjorde hela USA obeboeligt och där mexikanarna öppnade gränserna och stora famnen för att ta emot alla dessa miljoner. Vilket paradoxalt önsketänkande! Och jag tänker, som man sår får man skörda och det gäller hela världen. Men där slutar jag tänka, energin tog plötsligt slut. 

Nu ska jag visa ett alster i akryl, signerad Eva Hudin, som jag gillar.

Och så en bild på en riktig katt!

Fidde

Inspiration

Inspirationen har jag fått av en som ständigt kursar! Och jag hoppas att jag kan få någon som inte tror sig kunna att ändå våga ta steget - för det är då bara såååå roligt. Roligt är det om man vågar slappna av, släppa loss och bara leka utan någon egentligen tanke.

Jag använder en tapetkatalog, tung som attan, men värt besväret att släpa hem och de kostar inget! De är utmärkta som underlag för akryl och akvarell. Några penslar och sedan är det bara att tuta och köra och släppa allt vad prestation heter. Nu är det inte småskolan det handlar om, där man ville visa upp en fin bild för fröken, nu är det helt prestationslöst!

Kattskrällena kommer jag inte ifrån, har en hel bunt liggandes som jag kladdat på för mycket och fått börja om på ny kula - om och om och om igen - men det är gott om blad i tapetkatalogen. Katterna tränger liksom på, från hjärnvindlingarna ända ut till handen.

De här två bilderna gillar jag verkligen! Jag har alltid varit svag för det abstrakta. Vill jag ha en bild som till punkt och pricka föreställer något föredrar jag fotografi. Bilder som aldrig slutar att fascinera är proffsen bra på. Som glad amatör får man vara glad om man själv blir nöjd!

Jag har bara lagt en passepartout löst på bilderna, det ser för det mesta lite bättre ut. Våga pröva du också! Det är verkligen roligt även när det blir pannkaka av alltihop, för något lite har man ändå lärt sig.

Tack Gun!

Du är bäst!