Helsingborg

Och så blev det februari även anno 2015. Jag oroade mig för gårdagen, en konferens i Helsingborg. Det gick mycket bättre än jag trott. 

Men Helsingborg som stad och färjeläge gör sig bättre sommartid. Det var rått och kallt och på konferenshotellet var det många som frös. 

I en paus stod jag och tittade ut över sundet och faktiskt varje gång jag gör det, vilket inte är så ofta men i alla fall, så tänker jag på 40-talet och Nazi-Tysklands ockupation av (just här) Danmark. Stod svenskar och kanske också danskar (och andra också för den delen) och tittade bort mot den danska kusten. Och vad tänkte de, vad kände de? 

En äldre man ställde sig bredvid mig och jag luftade min undran. Han sa att när skymningen föll såg man ingenting, den påbjudna mörkläggningen gjorde att allt var svart, sundet och Danmark. Och jag tänkte, men så klart att det var så! Och jag tänkte, att flyga över andra världskrigets Europa under nattetid måste ju ha varit som att befinna sig över ett stort ödsligt hav. Och jag tänker på all den oro och rädsla som präglade livet, varje andetag, varje dag, vecka, år. Och jag tänker på all den oro och rädsla och olycka som drabbar oskyldiga människor idag och att vi måste visa medmänsklighet och solidaritet, att det är vår förbaskade plikt, ett måste!

Jag tänker på en amerikansk katastroffilm jag såg, som gjorde hela USA obeboeligt och där mexikanarna öppnade gränserna och stora famnen för att ta emot alla dessa miljoner. Vilket paradoxalt önsketänkande! Och jag tänker, som man sår får man skörda och det gäller hela världen. Men där slutar jag tänka, energin tog plötsligt slut. 

Nu ska jag visa ett alster i akryl, signerad Eva Hudin, som jag gillar.

Och så en bild på en riktig katt!

Fidde

71. Mot Helsingborg

Tidig morgon. Oro i lägret. Bara upp och ge dom mat. Men vad ska jag upp och göra så tidigt när jag är sjukskriven. Så här sitter jag och gör ännu ett inlägg.

Anita I det blå huset tipsar om Tant Thea i Helsingborg. En garnaffär som man kanske skulle titta in i. Anita tipsar också om ett café. Ett besök på Ebbas fik är ett måste för den som gillar 50-talsdesign och riktigt gott kaffe. Vet inte om jag gillar just femtiotals-design, men det kan vara värt ett besök i alla fall. 

När mina pojkar var små, kanske så där en sju-åtta år var vi ofta på Falkenbergs Museum. Ungarna tyckte det var kul att vara där, i alla fall på vissa ställen. I skomakar-
verkstaden kunde man använda redskapen, det tyckte även jag var roligt. 

Vi avslutade alltid besöken med att fika, inte minst för att det fanns en jukebox där. Och det var där yngste sonen upptäckte Elvis Presley. Det var hans första idol. Så det blev till att köpa CD-skivor till gossen.

Hur som helst, där satt vi, på muséet och spisade plattor i ett fik i 50-talsmiljö. Idolen Elvis Presley förbleknade snart för andra och mer "grymma" rockare. 

När jag var tonåring satt vi och hängde på fiket i Södra-Vi. Då var det låtar som Cadillac, A whiter shade of pale och Åke Tråk,  allt beroende på vem som stoppade kronor i myntinkastet.


I Helsingborg finns också IndoMöbler och nu har jag bestämt mig, det är ett sådant skåp jag vill ha. Men vilket jag ska välja återstår att se.

Eller när jag väl kommer dit kanske det finns andra skåp som jag fastnar för... Men än är vi inte där. Först ska alla valparna levereras så att jag kan börja grovstäda, storstäda och finstäda!


Vad gör man mer när man är i Helsingborg?

Man tar väl en tur, kan jag tro!

För övrigt:
Till Falkenbergs Museum  kommer i sommar Grafiktriennalen XIV, det ser jag verkligen fram emot.