Mitt sommarrum och några boktips!

På somrarna får jag ett extrarum,  ettan blir tvåa! 

 

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg

En bok man kan läsa om med jämna mellanrum, i alla fall kan jag! Viss litteratur är som vissa filmer, ju fler gånger man läser/ser om ju mer upptäcker man. Kanske beror det på att man själv är i ständig förändring. 

Medan jag lyssnar på Sven Lindbergs härliga stämma som läser in om ett kvalmigt Stockholm, sitter jag i mitt sommarrum och låter mig svalkas under parasollet.

Doktor Glas är en litterär pärla och trots att den skrevs för mer än hundra år sedan är så mycket av dess innehåll lika aktuellt idag. Hjalmar Söderberg måste ha varit alldeles för ”modern” för sin tid och han fick ju också svidande kritik från många.

En av frågeställningarna är: Kan man anse sig ha rätt att döda en människa för att rädda en annan? Och det får mig förstås att tänka på den andra tidlösa lilla boken som Willy Kyrklund skrivit, 8 variationer om godheten, där samma fråga är central. 

De verkligt stora katastroferna som krig, svält, förföljelse av minoriteter och självtänkande, mänsklighetens eventuella totalutrotning av mänskligheten, administreras av goda människor som understöds av goda människor som tror på en god sak och bekämpar det onda, skriver Kyrklund. Känn på den!

Och när man läst Doktor Glas kan man gott fortsätta med Bengt Ohlssons bok Gregorius, som är en slags parafras på Doktor Glas, nu ur självaste pastorns perspektiv. 

Och vill man vidare på temat kan man också läsa Kerstin Ekmans Mordets praktik, som handlar om Doktor Revinge som nog kan betraktas som en diametral motsats till Doktor Glas. Ja, då har man väl fyllt en del av sommarens bokkvot.  

Och medan öronen får sitt kan man pilla med annat. Jag måste sluta fästa trådarna så noga, för här tas det upp med jämna mellanrum. Man måste ju bli nöjd och det är jag inte ännu.

Och medan öronen får sitt kan man fundera över var i helsicke man ska få plats med en pipranka, för jag vill gärna gräva ner en planta!

Tjofaderittan!

När stygn blir motiv, när ord blir till meningar!

I det fria broderiet vet man inte hur det ska sluta. Om det ska bli bra eller dåligt, om det ska bli någorlunda som man tänkt sig eller något helt annat. Mycket påbörjat, lite avslutat. Här försöker jag med lite tantmops! Men tyvärr har det gått inflation i begreppet tant. Nu kallar sig tjugofemåriga tjejer för tanter bara för att de råkat baka en sockerkaka. När jag var i samma ålder och satt på en stadsbuss i Uppsala råkade några flickor kalla mig tant, det var ju alldeles förfärligt och rent förnedrande. Nu räcker det med ett litet sketet recept i kökslådan hos en som knappt är torr bakom öronen, för att det ska vara okej att kalla sig tant. Några har snott ordet, stulit det från oss som borde äga det, det gillar jag inte!

Hur som helst, stygn blir till något slags motiv som växer fram. Jag älskar franska knutar, det är lite marigt och att ta upp en misslyckad är inte det lättaste. Pilligt värre faktiskt, så det bästa är att vara riktigt noggrann så man slipper det besväret.

Bokstäver blir till ord och meningar. Jag tänkte jag skulle låta bli ”Två soldater” av Roslund & Hellström, men kunde inte hålla fingrarna borta på biblioteket. Inledningen är något som liknar detta: Om man inte kan bli älskad, kan man bli respekterad, fruktad och hatad. Författarduon skriver mycket realistiskt och håret reser sig i nacken. Det fick räcka med första CD-skivan, i alla fall för stunden. 

Det sägs att Två soldater är Roslund & Hellströms bästa hittills. Förmodligen också den mest ruggiga. De tidigare var ju ruskigt bra, men den här slår nog alla rekord.

Det var en ren befrielse att istället börja lyssna på Akademimorden av Martin Olczak. Här skjuts den ena akademiledamoten efter den andra med en gammal revolver från 1800-talet, med kulor av svartkrut som stinker. Inom bokens ramar ryms mycket. Att förövaren är en gammal bitter författare som anser sig förbigången varenda gång en ny nobelpristagare i litteratur utses verkar troligt. Men det är en ren gissning. 

Författare/poeter med tendens att glorifiera sig själva blir lätt bittra, vissa blir kritiker och är sura som ättika i sina recensioner av andra.

Men bäst av alla är Willy Kyrklund med sitt otroligt vackra språk och en härlig humor. Jag läser och njuter. ”8 variationer om godheten” är en riktig pärla. Den är tankeväckande, den ställer frågor till läsaren och ibland sitter man på pottkanten. Men Kyrklund har själv ofta svaren och för det mesta med en knorr.

Med vilket rätt kallar vi vårt liv kort? Människans medellivslängd är ju längre än de flesta djurs. Den är längre än det ögonblick då blixten lyser. Den är kortare än istiden. Men vi gör icke dessa jämförelser. Vi jämför människans livslängd med människans livslängd och hur kan man då säga att den är kort? Tiden som subjektiv upplevelse har intet annat mått än sig själv och varje jämförelse med en tickande klocka är meningslös. En mikrosekund är hundratusen år.
 

Gulleros!