Grishjärta på spisen, fisk i ugnen och stickning på bordet

De blir som galna, de fyrbenta, när grishjärtana puttrar på spisen. Jag har försökt förklara för dom att söta, rara grisen är huvudvärd för trikiner som orsakar trikinos och att det inte är som en liten förkylning som hastigt går över. Men de verkar inte förstå, utan sitter och mjauar av otålighet.

Mika fattar också att det är något på gång. Jag vet inte om hon ätit grishjärta förut. Det luktar i alla fall alldeles förträffligt gott, säger hon och tittar på mig förväntansfullt.

Eller hon spänner ögonen i mig och säger: Får inte jag också smaka ska jag bita dig i rumpan så du inte kan sitta på flera dar! 

Och så är det färdigt och det har svalnat och det avnjutes inte särskilt långsamt utan alldeles precis tvärtom. Om inte jag var bamba-tant skulle kastrullen vara tom på några ynkliga sekunder.

Jag älskar dig, säger Fidde. Du är katternas kocka! Kan man få en bit till? Och mattes hjärta svämmar över och visst kan man få en liten bit till. Men efter det, säger jag, vill jag fortsätta sticka på den fina mössan. Mjauu, säger Frasse och jag tolkar det som ett ja.

Två systrar, en svåger och ett par jyckar

Ja, då har man tillbringat en helg i en campingstuga ett stenkast härifrån. Gästerna fick inte plats i min lilla lya och dessutom visade det sig att Mika är en ful rackare som inte var snäll mot fyrbeningarna som hälsade på. Dessutom var hela campingområdet fyllt med kaninungar och Disa "gick i taket" och ylade högt när de skuttade förbi henne. Mina djur fick hålla sig hemma medan jag roade mig med gästerna.

Syster Ulla och svågern Bodil Brushane

Syster Ulla bjöd på en jättegod paj med kantareller och bacon, därefter kräftor (röda förstås). Lammstek, lax, efterrätter och kakor och goda drycker. Jag har ätit som en häst från fredag eftermiddag till söndagkväll!

Här sitter Golfo och njuter av campinglivet bredvid min andra syster Inger

Vackraste hunden i Sverige, eller i alla fall i Östergötland heter Sture och är sambo med Golfo, Ulla och Bodil Brushane.

Nu är det så många som menar att jag bara måste se till att bli höftopererad, så jag börjar känna mig tillräckligt motiverad och"mogen" att besöka sjukhus med korridorer och salar och allt vad det heter. Det är 10 år sedan jag låg isolerad på Sahlgrenska i månader och var så sjuk, så sjuk. Det är längesedan, men det pärsen glömmer jag aldrig och jag önskar inte ens Muammar Kadaffi något liknande. Jag har allt sedan dess en stark aversion mot att vara patient. 

Innan den stora helvetetsplågan bröt ut kunde jag skratta och vara glad. Det här är samma dag som jag transplanterades. Nallen kom i en stor brun kartong, den hade en stor mage och den var full av kärlek till mig från en "beundrare" i Kanada. Yves, my canadian goose som kom flygande när jag kom hem från Sahlgrenska. Häftigt! Yves, my canadian goose som blev sjuk av klimatbytet och måste hålla sig på behörigt avstånd så att jag inte blev smittad. Så snopet! Så tokigt! Men vi var ju så viainternet-förälskade.  


Det har inte blivit mycket stickat i helgen! Däremot har vi badat i både sött och salt och alla fyra hundarna har varit med.

TJO!

Östersund välkomnar en med skönsång!

 

Föreläsningar och mat och föreläsningar och mat och det känns som man är på väg att spricka. Så blir det kväll och ännu mera mat! 

Och underhållning av ett gäng kanonduktiga ladies som kallar sig Las Divas. 

 Några bilder från staden:

Det som slår mig under en promenad är att i Östersund möts ny och gammal bebyggelse på ett alldeles särskilt vis.

Visst känns det exotiskt att vara så långt norrut!

I hantverksbutiken GAUPA tittade jag bland annat på produkter från ULLFINA