Katzenjammer och Människa utan hund

Förra året minns jag att det var likadant, i januari började talgoxarna sjunga om än ganska entonigt. Nu sitter det några enstaka i rönnen utanför och ti-ta-ti-tar och förebådar en tid som inte precis är i antågande men förr eller snarare senare. Och det står inte på förrän det börjar ett (en) katzenjammer, området dräller av kissemissar (till någras förtret).

Håkan Nesser ”sjunger” också men i en dyster mollton. Det var nog ett par år sedan jag läste Nesser senast och många författare och litterära verk försvinner bland minnets långa bokrader. Nu har jag dammat av den gode Nesser och läser Människa utan hund och återupptäcker författaren. 

Av någon anledning kommer jag att tänka på Arne Dahl som liksom Håkan Nesser, eller tvärtom, plötsligt också blir rolig mitt i allt elände. Är det så att de för sin egen skull måste lägga till det där humoristiska perspektivet för att...ja, för att..! Eller är det jag som läsare som väljer det och skrattar högt åt min egen galghumor. Nej, jag får nog ändå känslan av att de själva sitter och skrattar åt sina spetsfundigheter i en värld av ond bråd död.

Nessers nya kriminalinspektör heter Gunnar Barbarotti. Om den lille gossens italienske fader fått bestämma hade han fått heta Giuseppe Eriksson eller något sådant. Men det fick han inte, modern kompromissade och det blev istället Gunnar Barbarotti. I vuxen ålder, i medelåldern börjar Gunnar Barbarotti fundera över teodicé-proplemet och samspråkar med vår Herre. Jag har då aldrig blivit bönhörd, säger Gunnar Barbarotti indignerat. Hörredudu, din agnostiska kanalje, kontrar Gud, hur många gånger har du sänt en bön upp till mig? 

När julen står för dörren och Gunnar Barbarotti med dotter ska fara norrut för att fira jul med före detta hustrun och före detta svärföräldrarna ber han en stilla bön. Låt mig slippa! Strax efter anmäls två försvinnande i staden.  Två försvinnanden i en familj som inte är den mest avundsvärda i sina mer eller mindre dysfunktionella relationer. En riktigt bra bok!

Virrpanna!

Först på sena eftermiddagen blir jag varse att det inte alls är nyårsafton! Jag gick in på SMHI för att kolla det prognosticerade läget för tolvslaget (man har ju hund), regn färre bomber och granater klart väder fler! 

Alltså, visst borde jag veta, allt enligt vår gregorianska kalender. Nyårsafton infaller sju dagar efter julafton, vilken förstaklassare som helst klarar väl av det... 

Människor jag mött idag har sagt god fortsättning och jag har förvirrat sagt detsamma, och försökt förstå varför de inte sagt Gott Nytt År en dag som denna. I kiosken förekom jag dock ägarna och önskade dom ett riktigt Gott Nytt År och visst, de tittade lite konstigt på mig, men det är inte särskilt ovanligt...att folk tittar lite konstigt...på mig...

Nåväl, nu är det som det är med det. Det har varit en fin dag om än lite blåsig. Djuren njuter i soffans solstrimmor.

 

Och jag roar mig med svåra korsord, författaruppläsning och lite stickning.

Att Håkan Nesser är från Närke går inte att missta sig på, hans uttal av vissa vokaler är mycket avslöjande, men det går an. Människa utan hund är första boken om Gunnar Barbarotti. Men inledningen eller introduktionen av familjen Hermansson och deras barn och barnbarn är lång och ingående, fina (om än sorgliga) personporträtt som berör. Innan kriminalinspektör Barbarotti gör entré måste det ju hända något skumt, och det gör det nog snart, stämningen är tät.

Jo, så var det ju där också, som jag inte ska glömma:

GOD FORTSÄTTNING, vetja!