Slitage, mohair och mysterier

Ett par gånger varje år får mina sockar nya fötter. 

Man kan ju inte med att slänga skaften som är stickade i bästa Kampes ullgarn. Jag sliter hårt på strumpor och sockor. Inte bara på hälen utan även fram.  Har provat med att sticka i björntråd, kanske det hjälper en tid, men not for ever.

English lover, not för ever! Vid vårt första möte bar jag en kamelhårskappa (som jag lånat) och mörkbruna mockaboots med hög bred klack. Oj, så stilig jag var på den tiden!   

När jag fann ett mohairgarn för halva priset och i den där kappans färg kunde jag inte låta bli. Då passade färgen bra, men nu är tanten grå och det funkar ju inte alls.

Åren går :-)

Nu lyssnar jag på ännu en bok av Arnaldur Indridason där Erlendur inte får vara med. Jag saknar honom! I Mörka Strömmar är det Elinborg som är huvudpersonen. I Svart Himmel får vi följa Sigurdur. Men kan du inte få komma hem snart, Erlendur?

                                                 
TJO!

Erlendur, kom tillbaka!

Erlendur, kom tillbaka från din semester som bara är en strid mot demonerna. Det var inte ditt fel att din bror försvann, då för så länge sedan. I Arnaldur Indridasons Svart Himmel får vi lära känna kollegan Sigurdur Óli, och den bekantskapen hade jag gärna varit förutan. 

Han är en ganska dryg typ som jag inte känner någon sympati för. Kanske hade det känns bättre om jag läst i stället för lyssnat. Jag är inte förtjust i uppläsaren.  Och när jag lyssnar tänker jag, det är inte för inte som Katarina Ewerlöf och Torsten Wahlund så ofta anlitas som inläsare, de vet precis hur man gör.










Om kroppen vill och jag kan hålla temperaturen nere blir det till att inhandla garn idag. Något säger mig att jag behöver ett lager (som om man inte redan hade det) om kroppen ska fortsätta trilskas.

Bildkälla