31 januari 2016

قريبا انها الربيع

När inget är roligt, när motivationen är noll Måla, nej! Sticka, nej! Ut i skogen, nej! Men man kan ju inte bara sitta och rulla tummarna. Så man kan skriva av sig för en stund.

Om det det där med årstidsrelaterade trötthetssymtom som kan sluta i en depression. Jag pratade med de nyanlända på det asylbeonde jag besöker flera gånger i veckan om just det fenomenet. Ingen fattade något eller snarare ingen förstod. Och det kanske inte är så konstigt då årstidsväxlingarna inte är lika tydliga i deras hemländer. Deras mörker är inte vårt mörker, solen skiner betydligt oftare och kanske är det just det som är skillnaden.

Årstidsrelaterade depressioner är ett relativt nytt begrepp som diagnos. När jag jobbade inom psykiatrin på 70-talet var det inte en etablerad beteckning på ett sjukdomstillstånd. Mönstret, det årliga mönstret var väl inte kartlagt även om det fanns många därute som just led av denna sjukdom.

Allt handlar om en förändrad ämnesomsättning i hjärnan och det påstås att det drabbar upp till en fjärdedel av befolkning och det är ganska mycket. 

Trots att jag vet att jag drabbas varje år vid den här tiden så blir jag lika tagen på sängen varje år. Jag kan nästan på minuten känna förändringen i sinnesstämningen och framförallt i den stora tröttheten som belägrar mig. Och när det vänder efter en månad eller två kan jag också erfara den, det är som om en dörr plötsligt öppnas och släpper in ljus och glädje. Men tills dess är det bara att bita ihop och stå ut!

Hur som helst, ”mina nyanlända” känner jag ett visst ansvar för, de är mitt ljus i mörkret. Vi tragglar svenska tillsammans. Tack vare översättningsprogram i datorn kan jag översätta ord och meningar till arabiska, persiska och andra språk. Och jag säger bara, tack gode Gud att jag inte behöver lära mig arabiska eller persiska. Dessa språk är så otrolig vackra i skrift, men vad hjälper det! 

مرحبا، أنا إيفا
أنا أعيش في فالكنبرج
سرعان ما هو لدينا



Och samma sak känner de nyanlända förstås också. Inte för att jag vet om de tycker vårt skriftspråk är särskilt vackert, men nog är det svårt, mycket svårt. Särskilt för de som aldrig behövt stifta bekantskap med det europeiska alfabet, något mindre svårare för de som har viss kunskap i till exempel engelska. Men de kämpar på med h-ljudet, u-ljudet, sj-ljudet och våra tre sista vokaler och jag beundrar dom när de stavar sig igenom orden och uttrycker dessa fonetiskt både i tal och i skrift. Vilken bedrift!


I dessa dagar tänker jag också på livet. Vi föds som ett oskrivet blad. I det fotoalbum som ska bli vårt gapar sidorna tomma. Med tiden fylls de på.  Bladen och sidorna rymmer ett liv, långt eller kort. Om hur vår väg kommer att stakas ut vet vi ytterst lite, och tur är det. Ingen av oss kan veta när det är dags att stå vid vägs ände. Och ingen av oss kan veta vad vi då tänker om det som varit och det som komma skall, om det nu kommer något överhuvudtaget. Själv är jag krass och tror mig veta att det liksom bara tar slut. När en vän i bekantskapskretsen drabbas aktualiseras de existentiella frågorna och funderingarna. Mitt hjärta är hos er! 




قريبا انها الربيع
Snart är det vår!

2 kommentarer:

  1. وغني عن أسرع مما كنت أظن!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha! Möjligtvis om man är språkbegåvad, men det kan jag inte påstå att jag är!
      Bästa Hälsningar
      Eva

      Radera