Räkna de lyckliga stunderna blott

Ett klassfoto från en tid som flytt, mitten av 60-talet i Södra-Vi. Fröken Agda med sina telningar, jag är en av dom. Skolan var relativt nybyggd men skolbänkarna var av gammalt snitt med hål för bläckhorn som flitigt användes eftersom den lilla droppen på stiftet tog slut så fort. De linjerade bladen fylldes med bokstäver och de skulle luta på ett speciellt sätt. Jag minns inte om det fanns någon vänsterhänt i min klass, men oavsett, de kan inte ha haft det lätt.

Nu var inte fröken Agda av den stränga sorten. Nej hon var snäll och god på alla vis, i alla fall så minns jag det så. Vi sjöng och hon trampade orgel, det var väl mest psalmer, men sjunga var roligt oavsett vad som sjöngs. 

Bildkälla

Som 16-åring flydde jag detta samhälle, bort från allt det jag mest förknippade med sorg och elände. Men om det visste jag på bilden ingenting även om sinnet var tungt redan då av omständigheter jag inte rådde över.

Jag tänker på Leif Andrées gråt i Stjärnorna på slottet så fort någon nämnde att de vuxit upp i en harmonisk familj och just därför hade en lycklig barndom. 

Bildkälla

Visst gör det ont när man själv som barn ständigt levde i en tryckt stämning och aldrig kunde slappna av. Jag grät också när jag såg en del av avsnitten!

MEN

Räkna de lyckliga stunderna blott
och glöm dom som sorger dig ge.
Göm alla soliga minnen du fått
och allt ska sig ljusare te.
Himlen kan vara ibland så tom och grå
men då ska du ju bara tänka tyst som så:
Räkna de lyckliga stunderna blott
och låt dom i hjärtat bestå!

Och visst hade man roligt. Vild och galen och full av upptåg. Från de mest oskyldiga lekar till mer förargerligt bus. Bus som fick benen att springa fortare än fort och hjärtat att banka så man trodde det var på väg ut ur kroppen. Kasta smågrus på Valfrids fönster när det var TV-nyheter var förfärligt roligt samtidigt som det var fruktansvärt farligt - han blev ju rasande! Kasta tallkottar på Filadelfiatältet när det talades i tungor ingav också den där lustfyllda rädslan. Svarta damen var rena skräcken! Hade någon sett henne? Nej, det var nog bara ett skämt, men man kunde ju aldrig veta... Mörka höstkvällar när man skulle gå hem, då var man inte stor...

BU!