11 april 2013

Tankar för dagan

Det där med att fylla sextio...

Är det något speciellt med det egentligen? Ja, allt hänger ju på vilket perspektiv man väljer. I det stora hela är jag ju bara en pytteliten prick (om ens det) bland jordens miljarder människor. Men om man däremot sätter varje människa under lupp blir det liksom något helt annat. Och det är därför jag älskar litteratur, för oavsett om den är fiktiv, bygger på något som hänt eller är genuint sann så skildrar den liv och människor i ett sammanhang som kan se så olika ut. Trots olikheterna finns det många gemensamma nämnare och stora frågor att fundera över, för all del också små. Det som är stort för somliga kan vara litet för andra och vice versa.

När jag nu närmar mig den ”aktningsvärda åldern av sextio” märker jag att jag ser tillbaka mer än jag tidigare gjort. Jag söker hållpunkter för att greppa detta som kallas liv och jag finner dom, händelser som varit avgörande på så sätt att det påverkat just mitt liv ganska dramatiskt. Dessa hållpunkter, nya kapitel i ens livsbok eller vad man nu ska kalla dom finns hos alla, eller åtminstone hos de allra, allra flesta.  Livet går ju inte som på en räls, eller hur...  Jo, om där finns motorfel, solkurvor och andra skavanker och annat oförutsägbart som gör resan besvärlig kanske man kan använda det som en metafor. En berg- och dalbana är nog en bättre liknelse. Nå, adjektiven saknas då inte, det är då ett som är säkert. Sorg och melankoli tror jag varit mitt signum genom alla år som gått, men det känner väldigt få till. Jag tror jag mest uppfattas som en glad skit, och det är ju sant det också. När jag balanserade på slak lina mellan liv och död var skrattet så befriande och inte det minsta påtvunget, det bara fanns där. Men hur ska man veta hur man reagerar innan man erfar vad det nu än är man ska erfara. Vi tror att vi vet, men vi kan överraska oss själva med häpnad!

Sex decennier tycks mig vara en lång tid även om det finns dom som blir ett sekel och mer.  Vad har jag gjort alla dessa dagar och år, tänker jag. Och det enkla svaret blir förstås JAG HAR LEVT. Konstigare än så är det ju inte, eller hur! 

Är man den man var nu i förhållande till då? Klokare har man förhoppningsvis blivit. Man har väl bytts ut rent organiskt några gånger om eller hur man nu ska uttrycka det, cellerna förnyas ju hela tiden sägs det - förutom i hjärnan. Det sistnämnda tycker jag är lite besvärande. Men än så länge vinner jag alltid (nästan alltid) i Vem vet mest? bara jag slipper frågor om populärmusik. Ännu klarar jag de svåraste korsorden. Men tyda virkmönster går ta mig tusan inte utan hjälp. Där går käringen bet!

Om man nu ponerar att man har en så där tjugo år till att kliva runt här på jorden, borde man då inte göra något alldeles extra, tänker jag. Jag menar, man kunde ju avsluta den där lilla pytteprickens liv med Buller och Bång och ett Sju Jädrans Fyrverkeri. Hua, blotta tanken gör mig alldeles förskräckt och så förbaskat trött att jag måste lägga mig i soffan och sticka en disktrasa.

Jag har några veckor kvar men igår bjöd min kära för detta men i allra högsta grad närvarande svägerska på middag och annat så firandet har börjat. Jisses!

Tjo Fadderullan!

3 kommentarer:

  1. Mycket att begrunda i dagens inlägg! Huga, vad tiden rinner iväg! Men det gäller som alltid att "fånga dagen" och göra det bästa av den!
    Passa på och njut av allt firande, det mår man ju bara bra av!
    Ha det gott!

    SvaraRadera
  2. Men tjo fadderuttan grattis i förväg och tänk du är yngre än jag då! :-))
    Hmmmm är det därför du drar iväg till utlandet?!

    Många kloka ord (som vanligt!) om livets väg och detta med att bli stor (åldras? heter det visst-eller??). Inget ska man ångra utan tänka på det som varit bra (försöker jag). Man får hoppas att man har många många år kvar innan man ska sova törnrosasömnen. För jisses vad mycket roligt som är ogjort det finns!

    SvaraRadera
  3. Grattis grattis! Vad jag tycker är fördelen med att bli äldre (även om det skiljer 15 år på dig och mig) är att jag vågar stå på mig mer! Och det är jag stolt över! Hur är det för dig? Kan du, har du alltid kunnat, eller?

    SvaraRadera