95. I Betania hände det sig också

Så var det för det var där han lyfte, Människosonen. Söndagsskolan har lämnat sina avtryck. Allra helst Jesus älskar alla barnen, både röd och gul och svart, gör detsamma har han sagt,  Jesus älskar alla barnen på vår jord. Den sjöng vi alltså för fulla barnhalsar medan kolonisatörer och missionärer utförde sina uppdrag i de fattiga länderna...


På söndagmornarna var det livstycke under klänningen. Tänka sig att man är så gammal att man burit ett sådant. Med häkten att fästa strumporna i.
Nu äger jag också ett slags livstycke, men det är inte för att hålla strumporna uppe utan mer för att slätstryka "volangerna".  Tro nu inte att det är fullt av spetsar, nej det är det mest anspråkslösa i den genren. Det skulle inte väcka åtrå hos något manskap i hela världen.
På den tiden haglade välsignelserna över oss i Södra-Vi, där Storgatan kantades av den ena kyrkan efter den andra. Men vi var inte särskilt lyhörda för dessa omtankar. Synden nästlade sig ju in överallt. Och det var därför man också måste be om syndernas förlåtelse. 
Jag upplevde ritualerna med tiden som ett slags övergrepp. Konfirmationen blev en plåga, och jag var inte stark nog för att säga nej till den. Men som vuxen blev jag äntligen fri att välja. 

I går gjorde jag mig besväret att repa upp en tunika som jag inte var nöjd med. Det var inte lätt och prövade mitt tålamod till bristningsgränsen, garnet är lite luddigt. Men nu ska jag på den igen, tunikan. 







Inspiration: upprepningen kom till tack vare den här bilden från en av Garnstudios magasin. Inga ärmar och längre, tänker jag mig.
















Valparnas framfart ledde till en viss förödelse på min uteplats, men häromdagen upptäckte jag till min stora glädje att något grönt stack upp där jag förra året planterade mullbärsträdet.  Och jag tror baske mig det tar sig!

Inte blir det väl under min levnad det bär frukt, men förhoppningsvis kommer någon annan att uppskatta de goda bären.