Rosa, vitt och luddigt!

Ja, då kan man snart lägga ännu ett färdigt plagg i klädkammaren. Jag är ganska nöjd! Nu går jag och klämmer på hur det allra sista på den ska se ut.

Kanske en liten spets för att gulla till det riktigt rejält, men det är inte riktigt Eva Hudin. Kan kanske bli...

Till ett par riktigt slitna jeans med stora hål kunde det bli fräckt, men jag är faktiskt snart 60 och någon måtta får det väl ändå vara!


Vad jag ska göra nertill är ännu en gåta. Bäst bara låta den hänga i några dagar, det brukar löna sig. 

Förutom att det inte var särskilt roligt att sticka i garnet, kan jag bara säga att det var ett lätt arbete, inga konstigheter alls. Jag är inte mycket för konstigheter, för det blir oftast bara fel för en virrpanna som jag. 


Igår badade Disa och jag i havet, länge för det var så skönt. Idag har hon kräkts och haft diarré. Kan det bero på saltvattnet?


Igår fick jag lust att skriva ner mina tankar, och det börjar så här:


Solen står högt på himlen. Det är mitt på dagen i slutet av juni 2011. Jag sitter och stickar i skuggan under parasollet samtidigt som jag lyssnar på en Sommar-repris. "Underbara Clara" som redan vid 25 år är lyckligt gift och har tre barn och hund och hus. Vad ska man säga om det?

Fötterna vilar på en stol och solen bränner den tunna huden över smalbenens framsidor. Jag tittar på mina fötter och tänker: Var har ni egentligen varit under alla dessa år? För där ni varit har ju också jag varit. Och vart går ni i morgon och i övermorgon och om en vecka.

Och jag tänker att ju äldre man blir ju mer förutsägbart blir livet. Eller? Kanske tycker någon att det är precis tvärtom, att det liksom blir osäkrare ju äldre man blir.