Tänk så mycket som vill upp och ut! Varenda träd och buske bär knoppar som är stora, feta och
präktiga. Varenda dag, eller rättare sagt stund, förändras naturen för den som
betraktar den.
Bokharavindan håller på att gröna till sig. Mera, viskar jag lystet. Trassla in dig i hela staketet och skydda mig från insyn.
Vildvinets knoppar blir alltfler för var dag. Mera, viskar jag där också. Jag är mycket för att boa in mig!
Men vad är det som sticker upp här då? Är det toppen på en röd luva kanske!
I morse cyklade jag
med Mika på långstranden i hopp om att få vara alldeles ensam. Så
verkade också några andra hurtbullar tänka, men en liten stund fick vi för oss
själva. Och mer kan man väl inte begära en helg i slutet av april.
Men värmen vill
inte riktigt ännu. Och jag sitter inne och kurar och lyssnar på andra delen av Kerstin Ekmans
Vargskinnstrilogi. Jag är så gripen av dessa männskoöden som hon berättar om.
Sticka med strumpstickor är inte riktigt min grej. I alla fall inte sticka för att sälja, för jag får det inte att bli snyggt. Det ser slarvigt ut och jag tappar all lust och inspiration och det blir bara fult och träääligt (som man säger där jag kommer ifrån).
Man kanske skulle plocka fram linhärvorna och fundera ut något...
Eller strunta i garnerna ett tag och bara klappa katt!
