Se där kom den, nr II alltså...
Kloka ord och uppmuntrande citat, jovisst när man är på topp och kan uppskatta dessa ”visdomar”. När man ligger och krälar på botten så är det så lagom uppmuntrande med optimistiska tillrop.
Allt hänger på var man själv befinner sig och mottar och tolkar de små deviserna. Ibland är ryggsäcken tyngd av sten, ibland tycks den vara av luft. Av luft, fri från barlast! För är det inte det det bara är ibland, det som tynger ner oss, saker som vi helt enkelt kan kasta överbord för att flyta upp. I alla fall så pass att vi har lite mer än nosen över vattenytan. Att ligga och guppa på vågorna utan fast mark under fötterna gör man ju bara när man badar eller snarare simmar! Nej, man måste ju försöka stå stadigt på fötterna på samma gång, på det som är ens egna fundament hur litet eller stort det än är. Mitt är en rejäl klump kan jag erkänna, det har blivit så med tiden, vilket inte medför någon garanti. Vad som helst kan hända!
Men i skogen bland stockar och sten är det vingligt och stukningar, sprickor och benbrott lurar bakom varje liten krök av stigarna jag snubblar fram på. Så nu är det gjort, jag har investerat i ett par rejäla vandringskängor. Det kostade på, usch! Men det ”kostar mera” att vara ingipsad och orörlig (blottan tanken - huvva). Så nu känner jag mig tryggare där jag ömsom går ömsom staplar fram. Att lederna är slitna går inte att ta miste på!
Skitungen tar sig allt större friheter. Hans egna små upptäcktsfärder i skogen blir allt längre och om det tycker jag verkligen inte! Han ”glömmer bort tiden” när han vänder på stenar och tuvor för att kanske hitta en liten groda, en liten skalbagge eller varför inte en mus. Men jag glömmer inte tiden och även om jag vet att han kommer tillbaka finns ändå tanken där, tänk om han inte... Så nu är det slut på friheten och långlinan åker på. Tänk om man kunde förklara...
Värmen fortsätter i den här delen av landet. Vem vet, kanske badar hela Svea rike i sol. En liten skur då och då skulle inte skada, gräset börjar blekna på sina ställen. Men det först nu, i slutet av juli, tänka sig!
Texterna är hämtade från
Tomas Gunnarssons facebook-sida
