Dominostickning och broderi

Boklånet om dominostickning väckte min nyfikenhet. Ska i alla fall göra något litet, tänkte jag.

Grannen Lotta, som jag fikade hos, ville också, och med den skillnaden att hon vet hur man gör. Bättre hjälp kan man inte få! Så jag hämtade lingarn inne hos mig, vi bor i samma hus, och Lotta tog fram strumpstickorna. STORLEK nr 2 låg  med ens framför mig och jag tänkte, nu blir det pilligt värre. Tunna stickor, klumpiga fingrar, garn vars färg var lik färgen på stickorna och jag stickar dessutom hårt, riktigt hårt.

När jag ännu inte var klar med min första ruta var Lotta inne på sin tredje. Pust, stön, stånk och förtvivlan innan jag insåg att det var som förgjort. Men nu vet jag i alla fall hur man stickar en styck dominoruta - alltid något!

Trots att broderitråden är så liten och tunn känner jag mig inte det minsta klumpig och fumlig när jag broderar. Och för varje ny sak man gör lär man sig något nytt, learning by doing!

Något som jag tycker kan vara svårt är att veta eller i alla fall tycka när ett arbete är klart. Sedan sist har jag sytt stjälkar i korallsöm och så kan jag inte låta bli de franska knutarna som jag tycker så mycket om. Men är broderiet klart, det är frågan! Frågan man också bör ställa sig är förstås vad man ska ha det till, och det vet jag ännu inte. Men det är lättare att överarbeta än att "underarbeta". Det är de flesta amatörers misstag, att man gör för mycket, att man inte kan låta bli att pilla dit lite till - att man inte har tränat på den där känslan av att nu, nu är det fullbordat.

Ibland infinner sig dock känslan. Och man blir så nöjd att man vill göra det igen.

Men så plötsligt upptäcker man att det finns många nyanser av vitt och då blir man lite ledsen i ögat, för vitt mot annat vitt kan se smutsigt ut. Och då dyker en annan fråga upp, ska man låta det vara och inte vara helt 100 nöjd eller ska man göra sig besväret att pilla upp.

Jag hoppas att jag med mina bilder på det jag har för händerna kan inspirera andra till att kasta sig över tygbitar och nål och tråd för det är bara så himla kul att brodera!

40. Sitta på franska knutar, kan det va nåt?

Ja, det kan man ju fråga sig. Och det kommer att visa sig när det är dags för provsittning. Men än vi inte där! Hur som helst, jag är så glad att jag fått till det. Och att jag fick till det beror på detta: http://www.youtube.com/watch?v=ul8XT72oA68&feature=player_embedded

De franska knutarna är ljusblå, men de ser mer vita ut på bilden. Jag har sedan i början av detta århundrade  GVH (graft versus host disease) i ögonen vilket gör att jag inte ser som jag gjort och därför heller inte kan pilla med smått. Jag som broderat smått-smått och sörjt över att det inte längre fungerar har nu upptäckt att jag kan brodera lite större. Sittunderlag med storstygn passar mig bättre än finliret. Hur som helst, franska knutar är lätta om man vet hur gör... Och man måste hålla tråden sträckt, annars blir det inte så bra.

Alltså, man gör inget annat än stoppar i sig under jul och nyår, och när man sedan bestämmer sig för att äta lite sundare, ja då poppar dom här upp.

Men visst är det gott! Det är bara så himlens smarrigt!

Jag läser på nätet att man ska förbereda tiken för stället hon ska vara när hon valpar. Under köksbordet, har jag tänkt. Jag ska införskaffa valpgaller och något mjukt och gott att ligga på och tidningarna på jobbet spar jag för kisset och bajset som de små liven lämnar från sig. Kolla Frasse upp i högra hörnet. Fjäsket har börjat!

 För övrigt så gillar jag siameser och orientaler skarpt! 

- med photoshop kan man ha mycket roligt -