Med penslar och färg vid köksbordet lyssnar jag på den ena ljudboken efter den andra, underhållande, intressanta, spännande. Men de flesta är underhållande för stunden och lämnar inga större eftertryck.
FÖRUTOM
På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque, uppläsning av Tomas Bolme. De andra böckerna har enbart varit fiktion som möjligtvis skulle kunna hänt i verkligheten, i alla fall något av det. På västfronten intet nytt är väl inte bokstavligt helt äkta i varje detalj, men bildligt definitivt. Författaren själv deltog som soldat under ett år i slutet av kriget, skadades av granatsplitter och hamnade på sjukhus.
Man får följa soldaten Paul Bäumer genom boken, vid fronten, i skyttegravarna, vid permissioner, på fältlasarett. Vid västfronten intet nytt är en så kallad antikrigsroman, kanske den första i sitt slag. Här finns inget som är heroiskt, bara ett fruktansvärt omänskligt tillstånd. Bortslitna fötter, benstumpar, tarmar som väller ut. Vi ser människor leva som saknar huvudskål.
Vid skyttegravarna finns ingen tid för eftertanke, men när soldaterna får chans att dra sig tillbaka och vila finns plats för tankar. Paul Bäumer tänker på det barn han var när han rekryterades och på den fördärvade man han blivit vid fronten. Han tänker på militärutbildningens drillning, kadaverdisciplin, förnedrande behandlingar som förmodligen var nödvändig för att förråa dessa unga, många gånger mycket sensitiva unga män. Hade de kommit direkt från mor och far och beordrats ner i skyttegravarna hade de blivit galna och utsatt alla för ännu mer fara än den som redan var. Det hände ju även med de mest förråade; soldater som försökte gräva ner sig i leran med bara händerna i tron om att komma undan, soldater som blev galna och löpte amok och föll offer för prickskyttar.
I På västfronten inte nytt finns det inga vinnare, bara förlorare. Det är verkligen en antikrigsroman och boken brändes på bål av nazisterna som ville få det tyska folket att förstå att soldater var landets största hjältar. Jag tror faktiskt även att boken förbjöds i Frankrike och England. En antikrigsroman skulle kunna vara demoraliserande! Jag måste skriva den meningen igen: En antikrigsroman skulle kunna vara demoraliserande.
På Västfronten intet nytt kommer att förfölja mig resten av livet, en bok som satt djupa avtryck. En bok som skär sig in i märg och ben och ändå kan man inte föreställa sig det helvete på jorden som första världskrigets skyttegravar innebar.
Jag tror att det var Gertrude Stein som myntade uttrycket den förlorade generation med vilket hon menade första världskrigets soldater.
EN FÖRLORAD GENERATION
- ett uttryck som använts ofta sedan dess -
