Händelser vid vatten

Händelser vid vatten av Kerstin Ekman är mer en skönlitterär roman med inslag av mord än en deckare. Jag tror boken kom i början av 90-talet då deckargenren inte slagit ut i full blom ( i alla fall inte i Sverige)  och började leverera travar med mordgåtor. Jag tyckte boken var fantastiskt bra!

Jag gav den till en engelsk vän, översatt på engelska förstås. Den engelska vännen (läs=lover ;-) skickade mig flera kilon bokpaket till och från och introducerade Ian Rankin, Reginald Hill, WilliamTrevor, Val McDermid med flera, med flera. Jag tänkte jag skulle återgälda något och det fick bland annat bli Händelser vid vatten. Men jag tror inte boken föll i helt god jord, eller hur man nu uttrycker det. Och nu, långt senare, när jag tar del av den en andra gång, kanske jag kan förstå varför. 

Bildkällla

Naturskildringar och miljön i det till synes ödsliga nordvästra Jämtland kanske kan tyckas alldeles för exotiskt och svårtolkat för en London-bo som inte vet något om det nordiska tungsinnet. Nåväl, nu har jag företagit mig en odyssé i den ekmanska litteraturen: Händelser vid vatten, Vargskinnstrilogin, Hunden och Grand Final i Skojarbranscen och om jag inte minns fel läste jag också Knivkastarens kvinna när den kom ut. Jag kan varmt rekommendera alla men ändå ligger nog första delen i Vargskinnet. Guds barmhärtighet, mig varmast om hjärtat men jag måste också nämna Hunden, en berättelse om en liten valp som springer bort sig i kallaste vintern. 

Kerstin Ekman är storslagen i sitt språk och hon kan konsten att skildra naturen, människorna, ja livet på ett mustigt sätt som får en att känna dofter och odörer, glädje och sorg, lust, ljuv bitterhet och rent och skärt hat. Men, som sagt, nu ska jag lämna den del av vårt avlånga land som hon så gärna beskriver och kasta mig över något mer lättsinnigt. Kanske en deckare, en ”riktig” deckare.

Min lilla vrå av världen!

Skrik och skrän och annat smått och gott!

När trutar, måsar och tärnor far runt på hustaken och på gräsmattorna i sin parningslek är det baske mig ingen skönsång. 

Bildkälla

SKRÄN är verkligen rätta ordet! Häromdagen höll tre trutar till alldeles utanför mitt och det lät då som någon slaktade en gris eller två. 

Bildkälla

Att bo i ett fiskeläge måste väl ändå kräva ett lager öronproppar, eller kan man någonsin vänja sig!

Men i skogen kvittras det! Och grönt är det, grönt så in i vassen. Ingen tvekan om vilken årstiden är. 

Bildkälla

Jag cyklar på stigar medan de flesta fortfarande ligger och snusar i sina sängar. Mika springer intill (nästan). Det luktar mossa och mull, men inte som på hösten utan på ett annat vis. Och tidiga morgonsolen lyser från en blå himmel.

Snart har jag lyssnat klart på Kerstin Ekmans trilogi Vargskinnet, som innehåller böckerna Guds barmhärtighet, Sista rompan och slutligen Skraplotter. 

I veckor har jag levt med tre generationer vars liv i huvudsak utspelar sig i nordvästra Jämtland. De böckerna både doftar och luktar - Brunkulla och Smörbollar, kaffe och såpa liksom smuts, fattigdom och gammalt snus. Åh, vad jag kommer att sakna dom. Kerstin Ekman kan verkligen berätta och beröra och gripa tag i och jag drar en djup suck av vemod.

Så nu måste jag läsa om (men det blir nog ”te å lyssne”  som de kanske skulle sagt i Svartvattnet) Händelser vid vatten. Det känns som  det förflutit många år sedan jag slukade den med all dess ekmanska innehåll.   

Visst blir vantarna finare efter en varsam tvål- och vattenbehandling. Nu ska det till att broderas. Frågan är vad!

 

TJO!