11 januari 2014

Egenmäktigt förfarande som radioföljetong i P1

När jag var ung gjorde många, medvetet eller omedvetet, en koppling mellan sexuell frigörelse och andras rätt till sin egen kropp. Sexuell frigörelse var ju i själva verket något helt annat, men det fattade man inte då! Att ha rätt till sin egen kropp är och var inte detsamma som att andra också hade rätt till den. Många av oss unga tjejer förstod inte heller skillnaden, vi var ett slags offer för en ännu inte riktigt formulerad teori om hur att leva i en värld där mycket av det som varit ställdes på ända och ifrågasattes och gränser sprängdes. Jag var förvirrad men gjorde så gott jag kunde för att hänga med! Och mådde INTE bra!
Drygt fyrtio år senare lyssnar jag på radioföljetongen Egenmäktigt förfarande. Vilken kanal? P1 förstås! Den år 2013 Augustprisbelönade romanen författad av Lena Andersson är bara så förbaskat bra. Ester Nilsson träffar Hugo Rask och blir förälskad. De träffas några gånger och de ligger med varann. Enligt Ester gör man inte det om det inte betyder något mer än kroppslig tillfredsställelse. I det avseendet förstår man snart att Hugo inte är av samma åsikt. (Och det är här jag gör mina egna kopplingar till när jag var ung och vad som förväntades av en och blir med ens så sorgsen).  Ester förstår inte det där med att ligga med varann men inte höra ihop, hon är kär och kärlek behöver ord inte bara kropp. Hon konstaterar att den som vill minst har mest makt! I radioföljetongen i P1 är Lena Mossegård uppläsare. Hon läser med en saklig ton som gör att boken inte blir det minsta smetig och det är bra, för Lena Andersson är inte smetig. Lena Andersson vältrar sig inte i klichéer om det som kallas kärlek. Ett bra exempel på det är när hon sitter på ett hotellrum i Paris och sms-ar till Hugo, hon skriver tre ord:  Subjekt predikat objekt. (i radioföljetongen kan man via nätet lyssna på alla delarna)
Boken finns även som ljudbok med författaren själv som uppläsare.
Jo, och om man sedan läser Ebba Witt-Brattströms debattartikel i DN med rubriken Skammen är inte kvinnans.

1 kommentar:

  1. Fast jag tycker det är Ester som är obehaglig som inte bara anser sig ha rätt till Hugos kropp utan också till hans känslor, hans kärlek, hans engagemang hans tid, hans framtid.
    Hon verkar tycka att det är hennes rätt och hans skyldighet att han ska älska henne villkorslöst helt enkelt.

    Det är liksom ingen liten sak att kräva av en annan människa. Och väldigt få tycker nog att det är ett rationellt eller på något sätt rimligt krav att ställa på grundval av tre samlag.

    Angående sexuell frigjordhet finns det unga tjejer idag som upplever det mer eller mindre som en "plikt" att ligga runt, något man måste göra för att inte vara tråkig eller för att vara en "riktig", frigjord feminist.

    Någonstans på vägen blev tydligen "Du får ligga runt" till "Du bör ligga runt" eller rentav "Du ska ligga runt".

    Sorgligt och tråkigt, inte minst ur ett feministiskt perspektiv.

    SvaraRadera