Vilket fint författarporträtt!

På kvällarna sover jag och på mornarna händer det att jag tittar på SVT Play. I morse satt jag som fastklistrad framför datorn och K special som visade programmet Karl-Ove Knausgård - Året efter Min kamp. 

Det är ett känsloladdat författarporträtt som berör, som är lika utlämnande som Min kamp sägs vara. Karl Ove Knausgård ville skriva något stort och han tyckte inte han hade något att förlora. Han vände ut och in på sig själv  och öppnade det till allmänt beskådande. Han hyllades, prisades, översattes till många språk. Men han kan inte glädjas åt böckerna som rönt sådan framgång. ”Nu vet alla i stort sett allt om mig”, säger han. Alltså hade han något att förlora. 

Vad vinner man på att blotta sitt inre liv? Knausgård beskriver i programmet människan i ett socialt sammanhang där vi väljer vad vi vill visa och människan som en individ med ett inre liv som vi håller för oss själva, eller borde hålla för oss själva. Min kamp handlar som jag förstår om just det senare. 

Jag tänker, kan man bli mer sårbar än att blotta sig själv så totalt? Mina pojkar ville vid en viss ålder gärna berätta det mesta för mig och jag hejdade dom och sa att man måste också ha egna ”hemligheter”, att det var viktigt att man hade vissa rum i sitt inre som ingen annan hade tillgång till. 

***************

Vissa böcker läser man och lyssnar på med stort välbehag och vissa vill man till och med aldrig ska ta slut medan andra är lite sega. "Min kamp" just nu är att lyssna klart på Den sista goda människan av pseudonymen A. J. Kazinsky. Det är en historia som börjar bra men blir allt segare vartefter jag lyssnar. Hade jag läst den tror jag att jag hade hoppat över flera kapitel för att bara få veta hur den slutar. Men nu lyssnar jag och då man kan sticka och virka till och det gör det enklare att hålla ut till slutet. Boken handlar om folk som dör och om något som kan tyckas vara ett system av gudomliga dimensioner.

Mjaaaauuu och kurrrrrr!