Vädermannen, Österlen 2007

Var de första böckerna Jack, Sömnen, Kyssen och vilka titlarna nu var, i samma stil som Vädermannen? Jag minns inte.

Ulf Lundell skriver om sig själv i Vädermannen, i alla fall misstänker jag det starkt. I alla fall får en del av honom själv stå som en slags modell för Vädermannen, det är jag säker på. Och jag blir så trött, så förbaskat trött på dessa gubbar som tror sig vara en generation yngre och med några flaskor Cha Cha Cha och en viagra kan tumla runt i Hästens med någon som skulle kunna vara en dotter. Men samtidigt skrattar jag för Vädermannen, som egentligen heter Georg, är så patetisk och löjlig. 

Vad hjälper det att man har gård på Österlen, hus i Provence, vinkällare med mera när det ändå känns tomt utan den där 26-åringen att sätta tänderna i. Grapejuice tillsammans med Viagra ökar dessutom ståndaktigheten och man kan frossa å det vildaste. Hans polare som är lika gamla, det vill säga strax under 60, är likadana. Det som förenar dom  är att de desperat håller taget om tiden då de ännu var unga, kanske jämnåriga med de unga flickorna de nu trånar efter. Är de rädda, tänker jag. Jag menar de där männen finns ju inte bara i romanform, det finns många av dom därute.

Är det storhetstiden i deras liv som de med näbbar och klor håller fast vid. Som de inte vågar släppa för vad kan hända då? Kan de dö? Kan livet vara något annat än en ”storhetstid”,  när man är på topp i livet, i karriärer, i kvinnor i lust, i skärpa och briljans?

Men livet går obarmhärtigt vidare även för dessa eviga adonisar! Vid ett tillfälle när de sitter och tömmer den ena bägaren efter den andra säger en: Man kanske skulle ta sig en jämnårig kvinna? Men han hinner inte tänka särskilt länge innan han konstaterar att det aldrig skulle fungera. Vad synd att Ulf Lundell inte utvecklar det lite mer, det skulle varit intressant att ta del av det. 

Wikipedia

Vädermannen utspelar sig på Österlen sommaren 2007. Det är den regnigaste sommaren i mannaminne. Men visst händer det att solen tittar fram även om det är ytterst sällan. Om Ulf Lundell bara frossat i viagra och ungsnärtor hade romanen bara blivit skrattretande, en pekoral över ganska tragiska gubbar. Men hans naturbeskrivningar av denna regniga sommar gör boken ändå läsvärd.

Måtte sommaren 2012 inte bli regnig!