Snubbeltråd i skogen

Alltså, Papphammar var på sin tid mycket rolig. Man skrattade så man nästan kissade på sig. Men Eva Hudin är inte rolig när hon faller. Hon är bara en så erbarmeligt tragisk figur. Med bruten överarm i mitella snubblar jag på en trädrot och faller pladask. Mika tror förstås att jag leker och kommer skuttande medan jag försöker känna efter vad som gick sönder den här gången. Jag hörde dock inget krasa så det blir nog bara lite revbenssmärta och stora blåmärken på låret. Tårarna lämnade jag i skogen.

Ännu en dag med många plusgrader. 

Blåbärsriset är vårgrönt.

Här är en mossa, lav eller vad det nu kan vara som bor på trädet. Men ni ser väl vad det också kan vara? Om inte får ni lite hjälp av en photoshop-pensel.

Mera katter, nu med penna och skissblock. Något att spinna vidare på!

 Och så stickas det förstås!

Jag tänker linnen i lin, bomull, bomullin. 

Inte åt mig själv utan åt sådana som ännu inte valkat till sig. 

Nu ska jag ta reda på om det är dagen före eller nyårsafton. Har funderat på det hela morgonen utan att ha kommit till skott. Apropå skott så kan jag konstatera att Mika inte bryr sig. 

TJO!