82. Skatorna är lite som oss människor, de finns lite varstans

Skatorna är som oss människor, de finns lite varstans. Om vi vore mer sällsynta skulle vi vara exotiska!

Bildens webbplats

Minst två nya skatbon har det byggts i environgerna. Det ena är välbyggt, det andra håller knappt ihop. Boet nedan finns tyvärr inte här.

Bildens webbplats

I det förra är det säkert ett gammalt strävsamt par med erfarenhet. I det senare häckar ungdomarna som bildat par och kanske tänker att ”det ordnar sig alltid”.  Det händer inte sällan att den yngre generationen får börja om från början för att ris är ris och det krävs en viss teknik för att få det att hålla ihop. Det vet väl vem som helst som försökt sig på att bygga en koja, att den ska hålla för regn och blåst också, och att det inte alltid är så lätt. 

Om några veckor sätter oljudet igång, SKRÄNET. För två skatbon är inte allt, vi har minst det femdubbla här omkring, och när alla äggen kläckts då är kakafonin som störst. Tänk att så ynkliga små varelser kan låta så! Allra helst om de trillar ur boet. För att inte tala om när Fidde Katt kommer smygande, då är det föräldrarna som gapar i högan sky.  

 – Kom inte hit, ditt fula stycke, för då hackar vi ögonen ur dig. 

Mitt lilla kåseri om bon fortsätter...


Mitt bo håller, även om det är kallt på vintern. Men det finns ju mattor och det finns ju tofflor; tovade, virkade, stickade sådana och ännu fler. 

Mina hem har varit av skiftande karaktär. Allt från trista rum till stora schabrak på flera hundra kvadratmeter, allt från landsbygd till större stad. Och nu, efter nästan sju decennier, bor jag i en liten etta som gör mig vansinnig mellan varven, men som jag ändå stortrivs i. Inte kunde man ana det, jag menar att man hamnade där man hamnade. Vem kan det? För hur många är framtiden utstakad, såvida man inte är dömd till fattigdom eller ens bana av andra skäl redan är planerad in i minsta detalj.

Inte kunde man ana det, att man blev den man blev. Omständigheter, nycker och mer eller mindre genomtänkta vägval har format ens liv och det är precis så det ska vara, eller hur... Skulle du vilja leva om ditt liv och i sådana fall på vilket sätt? Så ställs frågan ibland, och vad tusan ska man svara på det och man nu nödvändigtvis måste svara. Lite kanske, men i det stora hela? Nej, jag vill inte leva om mitt liv och i såna fall, om jag kunde påverka, skulle jag bara ändra lite.


Vad skulle du ta med till en öde ö, är en annan omöjlig fråga att besvara.  Men nu spontant skulle det bli en Kesella vanilj.

Ja, det menar Hudinskan, som är i skrivartagen...